fredag 8 augusti 2014

Även den yngste växer upp någon gång

Imorgon fyller jag år. Det är helt sjukt hur snabbt det här året har gått. Jag har haft ett otroligt krävande år, både psykiskt och fysiskt. Jag tog en rejäl dipp ganska länge och under hela våren var jag överväldigad med skolan och förberedelser inför exams, precis som resten av min klass. Fysiskt sätt så har jag även dippat då jag inte lyckats hålla mig till mina vanliga rutiner som jag hade året innan, något som har varit väldigt frustrerande och jobbigt. Jag färgade även håret brunt, det var lite coolt.

Så vart står jag nu i förhållande till allt detta. Under all stress och kaos så lyckades jag på något sätt fixa en Au Pair familj inom ärligt två dagar i höstas. Jag hade inga vidare planer på att vara just Au Pair, men nu är jag otroligt nyfiken och spänd på att se hur detta kommer gå. Den 17 Oktober lämnar jag lilla landet lagom bakom mig för att upptäcka och utforska soliga Kalifornien - en del av Staterna som jag aldrig förut hälsat på. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer vara borta vilket gör det hela mycket mer spännande. Vem vet när jag kommer tillbaka, jag kanske vantrivs och kommer hem efter en månad, eller så kanske jag aldrig kommer tillbaka (just kidding).

Jag vill fortfarande bli pilot. Jag kommer nog alltid att ha den framtidsdrömmen, men vem vet. Jag kan vara så otroligt spontan ibland att jag inte riktigt vågar lita på mig själv när jag säger vad jag vill göra i framtiden. Drömmen om att en dag flyga ett passagerarplan kommer dock nog alltid finnas kvar.

18 år blir lilla jag i alla fall. Jag har klarat mig så här långt. Jag har klarat 13 år i skolan och har nu ett IB-diplom. Jag har lite pengar efter sommarens jobb på cafét samt studenten. Jag har två medborgarskap som ger mig en massa olika jobb- och boendemöjligheter. Jag har vänner och familj lite överallt i världen. Jag har (förhoppningsvis) ett körkort om ett par månader. Jag har ett huvud fullt med idéer och ett äventyrslystet hjärta som bara vill upptäcka allt i hela världen.

Under 17 år har jag växt och formats i Värmskog, Arvika och Karlstad, till den jag är idag. Nu är det dags att se vad resten av världen har att erbjuda den lite äldre och mognare (kan diskuteras) Emilia. Cheers to that!



Hur det känns att fylla 18.








måndag 4 augusti 2014

Fullbokad

Hoppas innerligt att jag kommer uppdatera denna bloggen mer när jag flyttar till USA...annars lär jag göra många vänner besvikna känner jag.

Hur som helst så är jag fortfarande hemma i Värmskog, men bara en månad till. Jag och mina föräldrar har nämligen spontanbokat en resa till Florida den 4-17 september! När jag och mina systrar har fyllt 18 så åker vi på en resa med mamma; Katrina var till New York och Gabriela åkte till London. Detta blir alltså min 18-årspresent! Det ska verkligen bil huuuur skönt som helst att komma härifrån lite.

Jag har även bokat mina körkortsprov. Just nu känns det så himla omöjligt att jag ska lyckas ta det, inte för att jag har så svårt med själv körningen då jag lär mig ganska snabbt och tror på  mig själv, utan mer att det känns som det finns så himla mycket saker som man måste checka av på "körkorts-listan" innan man faktiskt står där med körkortet i handen. Jag ska dock klara det, jag vet att jag kan klara av det och därför är det bara att köra på (literally) och lägga ner den nödvändiga tiden och energin på detta. Vill inte riktigt avslöja datumen för proven (något jag tyckte var löjligt när mina vänner höll på att ta sina, men nu förstår jag). Kan i alla fall säga att jag får en mini-semester i Florida mellan de två proven.

Annars så jobbar jag på som vanligt på våran lilla räkmacke-fabrik som vi har här i Värmskog. Vi har nu kommit till den kända födelsedagsveckan som är varje år. Fannie fyller 18 år på onsdag, pappa fyller år på fredag och lilla jag bli 18 år och vuxen på lördag! Är även ensam hemma nu i några dagar vilket känns extra kul då åskovädren sveper in från alla håll och kanter. Med det sagt så får jag nog avrunda dagens lilla uppdatering, dra ur internetet och plugga lite teori i mörkret då världens mörkaste moln kryper närmare och närmare.

Ta hand om er!



måndag 14 juli 2014

Hemma är inte alltid bäst

De senaste veckorna har jag varit ganska nere. Jag har blivit passiv och inte riktigt tagit hand om mig själv som jag borde, hamnat i dåliga vanor igen. Hemma är inte rätt plats för mig.

När jag "flyttade" för första gången i tvåan så visste jag att jag äntligen skulle kunna ta tag i ett utav de största och viktigaste sakerna i mitt liv, min hälsa. Vilket jag även gjorde, jag var så jävla grym och jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag var 16 år och gick ner 20 kg helt själv. Jag ligger fortfarande kvar där, just nu då jag käkat skit i flera dagar utav ren desperation har jag nog lagt på mig lite extra i vattenvikt, men hur som helst så ligger jag fortfarande kvar runt minus 20 kg. Men jag är rädd. Herregud, ni anar inte. Hemma är förknippat med dåliga vanor, dåliga vanor som jag lätt trillar tillbaka i, som jag har trillat tillbaka i, tyvärr.

Jag är inte glad när jag är hemma, när jag är fast, när jag är isolerad, när jag är här. Jag har alltid haft svårt med att leva i nuet. Just nu är jag fast här i Värmskog och jag har sånna oerhörda problem med det. Jag vantrivs så fruktansvärt. Jag är inte riktigt menad för det här lilla stället och att vara fast här i tre månader till skrämmer mig. Jag jobbar mycket, vilket är bra, men samtidigt inget jag ser fram emot under dagarna. Jobbet kommer ta slut och jag kommer inte att ha någonting att göra. Jag tar inte hand om mig själv här. Jag trivs inte. Jag är fast. Jag är uttråkad.

Allt är enformigt; jobbet, människorna, stället. Ett ställe där det vore lätt för mig att fixa bra rutiner för mig själv men där jag alltid misslyckas. Jag är fast på stället där jag alltid misslyckas. Det är vad det här stället står för för mig. Stället där gamla Emilia hamnar i en gigantisk fight med nya Emilia och nya Emilia är inte riktigt så stark som hon tror...

Så vad fan gör man. Man flyttar om tre månader. Tre månader där jag skulle kunna göra någonting bra för mig själv eller tre månader där jag förstör allt som jag har jobbat så hårt för. Allt är upp till mig själv, det har jag lärt mig, ingen kommer komma och rädda mig från det här stället och ingen kan göra det bättre förutom jag själv.

Kanske är det dags att äntligen lyckas i stället där jag alltid har misslyckats förut. 






torsdag 26 juni 2014

Slut på energi

Jag hade skrivit ett inlägg några veckor sen med en liten update...men tydligen så blev det aldrig upplagt och jag märkte inte det förrän idag, so sorry for that! 

Det har hunnit bli sommar och sommarlov (eller vad man nu kallar det när man tagit studenten). För det har jag också gjort, tagit studenten och allt vad det innebär; studentresa, bal, studentdag, kalas. Under den tiden så började jag även jobba på cafét vilket bidrog till ingen vila och ganska mycket stress. Jag blev sjuk efter studentresan också med en taskig förkylning som nyss har förvunnit efter typ fyra veckor. Jag jobbade dock ändå så jag har som sagt haft det ganska stressigt och jobbigt faktiskt.

Så vad gör jag nu? Jag jobbar, mycket. Sover när jag hinner. Försöker träna när jag orkar (blir oftast promenader på kvällarna). Igår bokade jag min flygbiljett till San Fransisco för den 17 Oktober. Igår ringde jag även och bokade min första körlektion. Jobbar lite mer. Fryser (where are you summer?). Väntar på att mina betyg ska komma (nästan söndag). Planerar en dagstur till Stockholm för att förnya mitt Amerikanska pass. Firade Midsommar ett tag sen också.

Livet rullar på som vanligt helt enkelt! Hoppas på att uppdatera lite mer men mina dagar är så enformiga att det känns lite ovärt. Skulle egentligen vara ledig imorn men ska nu jobba ändå. Är så himla trött att det nästan är lite jobbigt att skriva detta haha. Ska dock dra ut på en promenad. Får tvinga mig själv varje kväll för jag har verkligen helt slut på energi, men jag krigar på som vanligt!







onsdag 14 maj 2014

Update from the madhouse

Nämen. Lever jag fortfarande. Jajemänsan. Tro det eller ej. Here I am. At your service.

Nu ni, närmar det sig slutet av gymnasiet på riktigt. Idag var vissa i min klass klara med alla sina prov, bitchigt för oss naturare som har sista kemiprovet på tisdag. Dock är det lyxigt med 4 dagar extra att plugga på, så vi klagar inte ändå (eller?). Sååå, hur har det gått med 12/15 prov?
Började med engelska och jag trodde att jag skulle dö vid första provet. Tror aldrig jag varit så nervös i mitt liv. Tänk er att tre år av era liv har lett upp till detta ögonblicket som man aldrig faktiskt trodde skulle komma, exams. Kunde knappt sova kvällen innan och min puls var hög hela morgonen, trodde jag skulle få en hjärtattack eller något. Allt detta släppte dock efter första provet (thank god). Det hjälpte mycket att mina kära klasskamrater var där och kunde lugna ner mig lite. Engelskan gick bra överlag men det är alltid så extremt svårt att försöka gissa sig till betyg så tänker därför mest hålla vad jag tror jag får för mig själv. Sen hade vi två dagar fyllda med fysik och psykologi (= helvete). Det bestod av totalt sönderstressade pluggkvällar innan och tillslut nådde man punkten där man helt enkelt gav upp. Det gick dock helt okej, det var ett prov i fysik som kändes ganska dåligt, men som sagt är det otroligt svårt att avgöra själv hur det går. Hade sen ett svenskaprov på fredagen och det gick så himla bra. Det är lugnt min bästa exam, enligt mig själv dvs. I måndags hade jag mitt andra svenskaprov och det kändes också väldigt bra faktiskt. Satte extrem hög press på mig själv inför svenskan då jag fick högsta betygen på mocks proven och var därför väldigt lättad då det kändes bra i båda. Jag är väldigt stolt över båda mina svenskaprov, hade inte kunnat presterat bättre, sen får jag se hur de tyckte jag gjorde den sjätte juli, ska bli intressant att se.

Igår och idag så hade jag mina två matteprov. Där har jag ingen aning hur det gick. Känner att det kan variera från allt mellan en tvåa till en fyra där. Jag har verkligen ingen aning men jag hoppas bara att det räcker till för att jag ska få mitt diplom. Nu är det alltså bara ett ynka lilla ämne kvar, ett utav det värsta, nämligen kemi. Det är bara att kriga på! Snart är vi vid mållinjen och där finns det vodka samt Ayia Napa.

Slänger med en massa fabulous gifs så känns det verkligen som ett blogginlägg




Jag efter att ha skrivit en kickass uppsats:



lördag 29 mars 2014

All or nothing

Man har väl alla hört att man ska "go out with a bang". Well, detta kommer även gälla för min blogg. Om fem veckors tid så har jag mina slutprov för gymnasiet. Som jag har sagt förut så skiljer sig IB från de svenska programmen väldigt mycket. Dessa slutprov har väldig stor inverkan på mina slutbetyg och får jag inte rätt betyg på dessa prov så kommer jag inte att få mitt diplom, vilket i sig innebär att jag i princip inte har några gymnasiebetyg (ingen press liksom). Jag har det lite svårt med ett fåtal ämnen (läs: KEMI) och med drygt fem veckor kvar så känner jag att jag måste lägga all fokus på skolarbetet. Jag är en väldig "all or nothing" person. Som ni kanske har märkt så tränar jag minimalt just nu, för att jag har bestämt mig för att fokusera på skolan. I tvåan la jag all tid på träning och knappt någon tid på skolan. Ett tag framöver kommer det att vara tvärtom.

I och med detta så har jag bestämt mig för att lämna bloggen åt sidan också. Jag älskar att blogga och jag kommer fortsätta att blogga, men jag kommer ta en paus så att jag inte blir sidetracked under min pluggtid. Mitt förra inlägg nådde ut till över 700 personer och det kändes väldigt stort för mig, det var väldigt kul och jag är sååå tacksam för alla delningar, kommentarer och läsare! Jag älskar att skriva och kommer nog aldrig att kunna sluta helt, speciellt inte när det händer så mycket spännande saker i mitt liv så småningom (vi snackar studenten, nya sommarjobb, resor och förmodligen flytt till USA). Bloggen kommer att vara kvar och det kanske kommer något enstaka inlägg då och då, men jag kommer inte att vara lika aktiv några veckor framöver. Jag har redan blivit mindre och mindre aktiv här under trean pga skolan. Det gäller fem veckor av mitt liv. Jag har en vecka kvar i skolan och fyra veckor hemma att plugga på innan proven börjar den femte maj.

Tror inte att någon kommer bli direkt ledsen över att jag inte tänker blogga ett tag då denna blogg är en väldigt personlig blogg, men hur som helst vill jag skriva det här så att ni vet hur det ligger till. Än en gång vill jag verkligen tacka er för responsen på mitt förra inlägg, ni är helt underbara! Hoppas att ni alla har det bra framöver så hörs vi snart igen!

Håll tummarna för mig också är ni gulliga, jag är sämst i världen när det kommer till att plugga...









onsdag 26 mars 2014

Groteskt monster

Jag är alltid tveksam när jag ska skriva såna här inlägg, men det här är sånt som jag tycker är så viktigt så nu banne mig, ska jag skriva av mig lite.

De senaste dagarna har jag haft väldiga komplex över min kropp. Det är väl ingenting ovanligt så, jag har alltid varit osäker när det kommer till min kropp, men nu har det varit värre än någonsin. Jag känner mig som ett groteskt monster. Nu kanske ni tycker att jag tar i lite, men det är så jag känner. Jag har en kropp som är större än den borde och den är fylld med både ärr och bristningar överallt. Jag läser så många som har komplex över deras kroppar och jag vill absolut inte trycka ner någon eller säga att vissa har det värre än andra men just nu är världen fixerad på att att vara tjock är det värsta man kan vara. Jag bryr mig inte om VAD ni säger. Det är så det är och det vet alla innerst inne.

Jag möts varenda dag om påminnelser om att jag ser fel ut. Tänk er det. Det är bantningsmetoder hit och dit, det är smala långa tjejer på bilder överallt och de är de som visar upp kläder och  har den ideala och vackraste kroppen. Det är därför de får visa oss andra hur vi "egentligen" ska se ut. Nästan varje dag får jag höra smala människor som skämtar om "Uh vad tjock jag känner mig idag", "Jag åt så mycket jag känner mig så fet, usch". Bredvid där står jag, som faktiskt är större och får höra hur det är äckligt att vara som jag, hur fel det är och hur rädda dom är för att bli som jag.

"Ja men det är ju jobbigt att vara smal också Emilia". Ja, alla har komplex, det är förstått nu, men samtidigt är "hög metabolism" en helt förståelig ursäkt för att vara smal men "låg metabolism" är något folk bara suckar åt och sedan går dom och skämtar om hur lat denna människa är, för det är ingen ursäkt, har ni tänkt på det? För det har jag. Visste ni att det är svårare att få jobb om man är överviktig, visste ni att folk stirrar på en när man går in i affärer, visste ni att jag personligen inte vågar äta på snabbmatsställen längre och knappt vågar gå in där för jag känner att folk dömer mig. Jag hatar att äta framför folk för det finns aldrig något som är okej att äta om man är överviktig. Äter man en hamburgare suckar folk och tänker att man såklart ser ut som man gör när man äter som man gör. Äter man en sallad så suckar folk och tänker "Du övertyger ingen, vi alla vet att man inte ser ut så där om man äter sallad". Jag har läst om flera överviktiga som inte ens vågar gå till gymmet för att de känner att de blir dömda på ett liknande sätt som jag nyss skrev.

Det är så här jag känner mig varje dag. Jag går runt varje dag och blir påmind om att min kropp är äcklig och ful och att folk är rädda för att bli som jag. 365 dagar om året blir jag påmind om detta och ja, man tror på det. Jag har fått lära mig att jag är fel sedan jag var ett litet barn, för jag har alltid varit den lilla knubbiga och korta tjejen. Jag har fått höra kommentarer från elaka barn och från osympatiska och idiotiska vuxna. Jag har helt enkelt fått växa upp med att världen tycker att jag ser fel ut. Så innan ni börjar säga till mig hur jag "inte ska trycka ner mig själv" och inte "stressa så mycket över din vikt" och att min "kropp är fin som den är", försök sätta dig in i en situation där du blir påmind varenda dag om att din kropp är fel. Då kanske ni förstår att det inte är så lätt. Jag uppskattar alltid era ord och jag har så mycket folk som älskar mig och vill att jag ska vara nöjd med mig själv men så länge samhället är såhär och påminner mig varje dag om att jag är fel och äcklig, så är det tyvärr väldigt svårt.