måndag 28 december 2015

2015

Yees, nu är det än en gång dags för mitt inlägg om året som gått. Älskar att skriva dom här även fast det tar evigheter so, here we go, mitt 2015:

Januari:

Jag spenderade i princip hela Januari-månad hemma i New York City. Jag var till Great Neck typ en vecka och vaktade Hudson för andra gången kommer jag ihåg. Snöstormen Juno drog in över NYC och heeeela staden verkligen stannade. Jag firade min kusin som fyllde år och var in till Manhattan med hon och hennes pojkvän en gång, vi gick även på en Broadway Show vilket var det coolaste någonsin. Den 20 Januari var en utav mina favoritdagar från iår, det var då som jag och Sara spenderade hela dagen i stan tillsammans. Vi gick på museum, gick genom Central Park, tog tunnelbanan till Brooklyn och gick över the Brooklyn Bridge och sen så var vi med om en utav de finaste solnedgångarna någonsin när vi hade gått ner till Battery Park, där man har utsikt över frihetsgudinnan. Om jag kommer ihåg rätt så flög jag till Orlando, Florida den sista Januari också.

Februari:

Dom första dagarna i Februari spenderade jag som ni säkert vet i Disney World och Universal Studios. Det var så himla, himla kul och jag hade verkligen aldrig kunnat gissa att jag skulle få åka till Florida igen. Fick ju se sjukt mycket och gå på en privatfest i Universal Studios på kvällen!?! Asså...sjukaste som hänt iår iallafall. Hade halva parken med alla attraktioner öppna för bara oss och buffé och livemusik och hela rubbet. Sen så åkte jag hem till NYC igen och spenderade ännu en vecka i Great Neck. Kommer ihåg att jag då blev råsjuk och var sjuk sen i över en månad nästan. Den 21 Februari var det snökaos och jag släpade fram min resväska genom halva Queens på typ 3 olika bussar för att ta mig till flygplatsen där jag sen tillslut flög till Nashville, Tennessee.

Mars:

Jag var i Tennessee i tre och en halv veckor. Jag umgicks i princip bara en massor med den familjen och vi åkte in till Nashville ett par gånger och gjorde en massa olika saker. Det var bara en väldigt avslappnande och kul period för mig då jag verkligen älskar att vara hemma hos dom. Tycker även att Nashville är en helgrym stad. Jag tog även under den tiden en roadtrip upp till Ohio med deras dotter och var där två dagar. Jag fick ju även flyga en gång också vilket var superkul såklart. Den 17 Mars så var jag tyvärr tvungen att lämna dom igen för att flyga vidare till Dallas, Texas. När jag lämnade Tennessee så kommer jag ihåg att jag verkligen började känna av min hemlängtan. Jag började bli ganska trött på att ständigt resa runt och "byta" hem och kommer ihåg att jag tyckte det var jobbigt att lämna dom då de ändå verkligen känns som min andra familj. Hur som helst så bar det iallafall av till Texas. Det var i princip sommar där och det var så skönt att kunna sola och bada varje dag haha. Jag gjorde en massa roliga saker i Texas och trots att jag var lite nere så var det ändå riktigt kul att vara där. Det roligaste var nog resan till Austin (sån himla fin stad) som jag gjorde med deras dotter samt att få åka till ett "gun-range"-aktikt ställe och skjuta.

April:

I April så flög jag tillbaka till NYC igen. Jag var där ett par dagar och sen så åkte jag till New Jersey där jag mötte upp med Sara. Vi åkte hem till vart hennes familj bodde i Pennsylvania och spenderade några dagar där. Vi åkte till Washington D.C en utav dagarna vilket var riktigt kul och på påskdagen så var jag och Sara till Hershey Park. Jag åkte sen tillbaka till NYC och hade typ en vecka där innan jag skulle åka hem till Sverige igen om jag kommer ihåg rätt. I mitten av April så kom jag hem till Sverige och den första veckan kan vara det konstigaste jag upplevt i mitt liv. Jag hade inte varit hemma på så länge att allt kändes som en dröm. Jag kommer ihåg att jag åkte in till Karlstad en utav de första dagarna och fick seriöst ångest när jag gick runt på stan för att allt kändes så alien haha. Vet inte hur jag ska förklara det men alla som har varit borta en längre tid vet vad jag pratar om. T.o.m mitt egna rum kändes konstigt och det tog drygt två veckor tills det började kännas som normalt igen. Riktigt konstigt fenomen det där.

Maj:

I maj så började jag jobba på cafét igen och om jag ska vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg vad jag gjorde mer den månaden. Kan inte ha hänt något värst spännande isånnafall. Det enda jag kommer ihåg var att jag mådde väldigt dåligt efter att jag kom hem från USA och våren/sommaren var inte alls speciellt kul.

Juni:

I början på Juni så åkte jag och min familj upp till Östersund för att fira Gabriela som tagit examen. Sen så tog även Fannie studenten här hemma i Värmland. Jag försökte distrahera mig själv mycket i somras så jag jobbade så mycket jag kunde för att tänka på annat. Tyckte även det var kul att jobba igen och blev glad av att vara runt mina arbetskompisar där så försökte vara där så mycket som möjligt.

Juli:

I Juli så jobbade jag också mycket men åkte även till Stockholm en helg. Vi hade besök från USA vilket var kul (dom jag åkte till Florida med). Jag umgick mycket med kompisar. Tror vi firade fjärde juli (?). Mycket händelserik månad som ni alla märker haha.

Augusti:

Sommarens höjdpunkt: Arvika Hamnfest/min födelsedag-helgen. Det var absolut det roligaste i somras, hade SÅ kul alla fyra dagar/kvällar/nätter med en massa utav mina kompisar i Arvika och från Värmskog. Det var även The Island Festival med David Guetta i Augusti vilket också var en utav de bästa dagarna/kvällarna iår faktiskt. Augusti var en bra månad.

September:

Jag jobbade helgerna på cafét vet jag, Syrran fyllde år så vi firade henne. Sen så började jag plugga inför högskoleprovet ganska mycket. Inte så värst spännande månad om jag ska vara ärlig haha men inte den värsta heller.

Oktober:

Oktober var en lite konstig månad tycker jag nog ändå. Först och främst så var det Arvika marten, sen så började jag på det där jobbet och var där i 2,5 dagar haha. Sen så åkte jag och pappa till London vilket var riktigt kul faktiskt. Vi hann med så mycket på sån kort tid. När jag kom hem så skrev jag höskoleprovet och efter det så firade jag Halloween. Låter inte som så mycket men eftersom Oktober är min favoritmånad så är det alltid typ min favorittid på året. Alltid så mysigt.

November:

Ja...November, förra månaden. Måste ha varit en händelserik månad i mitt lilla liv då jag inte kommer ihåg att jag gjorde nåt alls. Nej men det var iallafall då jag opererade mig och låg hemma i en vecka och knarkade värktabletter. Vi firade Thanksgiving och första advent och jag umgick mycket med mina kompisar vet jag.

December:

Äntligen framme vid sista månaden. Mitt liv har inte varit så värst spännande den senaste tiden hörni. Jag är kinda i en awkward-stage där jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Men det är okej. Tar fortfarande igen mig från all resing och jobbing jag gjorde resten av året typ haha. Nej men det har varit en mysig julmånad då jag har umgåtts sjukt mycket med en massa olika kompisar, nästan varje dag, lite överdrivet nästan. Jag jobbade nån dag också, firade jul och ska snart fira nyår. Ska idag eller imorn skicka in min ansökan för Universitet i Skottland, pretty exciting stuff. Men mer om det nästa år.

Ganska crazy år. Hunnit med att se ganska mycket. Blir intressant att se hur 2016´s inlägg kommer se ut om ett år.












lördag 12 december 2015

Kan man vara för social

Sjukt förvirrad just nu. Undrar om ngt av mina inlägg blivit delade av någon någonstans på det stora internetet eller så är statistiken på bloggen lite wacko just nu. 

Hur som helst, tja, hoppas allt är bra med dig som läser detta. Själv så lever jag väl. Har varit bakis i två dagar nu sen i torsdags då jag och några vänner drog och sjöng karaoke på Rock Bar i Karlstad. Det har inte varit nådigt, fyfan. Annars så händer inte så supermycket samtidigt som jag seriöst gör saker varenda dag känns det som.

Något som jag verkligen har märkt med mig själv på sistone är att jag blir mer och mer desperat efter att spendera så mycket tid som möjligt med mina kompisar. Efter studenten så jobbade jag hela sommaren och var upptagen, sen drog jag utomlands och hade inte chansen att träffa någon utav dom på ett halvår och sen när jag kom hem igen så började jag jobba och var upptagen hela sommaren igen. Jag blev samtidigt mycket nära vissa jag jobbade med i år vilket var det bästa som kunde hända med tanke på all skit som jag gick igenom i våras/somras med andra "vänner".

Hur som helst så känner jag nu att ja, det är jobbigt att inte ha ett jobb eller att plugga, men det är första gången på väldigt länge som jag faktiskt har tid att uppskatta alla runt omkring mig och spendera så mycket tid som möjligt med mina vänner. Det låter säkert lite "unresponsible" kanske men jag personligen ser inget fel med det, vilket är det viktigaste. Sen så kommer jag endast jobba eller plugga (eller båda) nu i början på 2016 ändå.

Samtidigt så tror jag det också beror på att jag är 98% säker på att jag kommer flytta nästa höst för att plugga. Jag har ju skrivit förut (tror jag) att jag håller på att söka utomlands samtidigt som jag kommer söka till universitet här i Sverige också. Vilket det än blir så kommer jag ju flytta och därför känner jag bara att jag vill spendera så mycket tid som möjligt med mina vänner nu. Jag är så fruktansvärt social och är blessed med en massa vänner som jag bryr mig väldigt mycket om, så därför känner jag mig dum som inte tar tillfället i akt och verkligen utnyttjar den här tiden då jag faktiskt är ledig och hemma i Värmskog, med att spendera den med mina vänner.

Jag känner att detta inte är den bästa tiden att skriva då jag verkligen inte kan koncentrera mig och jag är ganska trött men det är bara något jag reflekterat på den senaste tiden. Känns som det knappt går en dag utan att jag träffar någon vän, vare sig i Karlstad, Arvika, Värmskog eller någon annanstans. Jag ser det iallafall som något positivt.

Vet inte om det jag skrev ens makear någon sense och jag är för trött för att läsa igenom allt igen så jag hoppas väl på det bästa och säger därmed hejdå för denna gången. Hörs snart igen!


fredag 27 november 2015

Tacksamhet

Hej på er, jag har haft två eftermiddagar och övernattningar med underbara kompisar. I onsdags så kom som sagt Sara hit och vi bakade pepparkakor i hela tre timmar haha. Sen så bara hängde vi och kollade på film. Igår så kom även Hanna hit på eftermiddagen och vi satt i princip och pratade hela kvällen lång, vi gjorde även ett litet besök till våran kära vän Nitti som numera även har fyra små chihuahua-valpar hemma hos sig, HUR söta som helst.

Jag ville iallafall faktiskt skriva om något annat än bara om vad jag gjort de senaste dagarna. Det var ju som sagt Thanksgiving igår så jag började tänka på vad jag var extra tacksam för just i år liksom, 2015. Jag måste nog säga att det jag är mest tacksam för i år är att jag har insett att det är okej att släppa taget om vänner och människor i ens liv som inte är bra för ens hälsa. Jag har behövt släppa taget om "vänner" som bara var manipulerande svin MEN istället så har jag fått lära känna en massa nya, underbara vänner i år som behandlar mig sååå mycket bättre och som faktiskt bryr sig om en, och DET är nog det jag är mest tacksam för i år. Man måste inse att man är värd att må bra, att bli respekterad och att vara omringad av vänner som vill att man ska bra.

Är även sjukt tacksam för hur galet det här året har varit för mig?! Liksom fatta vad mycket jag har fått uppleva? Kunde aldrig ens drömma om att få göra allt som jag faktiskt fick göra. Åka till Florida igen, Disney World, Universal Studios, Texas, Tennessee, Ohio, Pennsylvania och D.C?! Det enda av det som planerat var i princip att jag ville till Tennessee och hälsa på dom igen innan jag åkte hem, men det var inte bestämt alls.

Kommer som vanligt göra ett 2015-inlägg där jag reflekterar och skriver ett inlägg om vad jag hunnit med under året, ser faktiskt fram emot det inlägget.

Ta hand om er, här lär det vara fullt upp hela helgen med thanksgiving, advent och folk på besök!


onsdag 25 november 2015

Pepparkaksbak

Hello kids, hoppas allt är bra med er. Själv blir jag bättre och bättre för varje dag. Slipper nu ta antibiotika och behöver inte heller ta så många värktabletter längre. I början blev det allt som allt över 12 tabletter om dagen och jag tycker inte riktigt om att ta medicin om jag inte känner att det är tvunget så det tog emot lite, hade dock så ont att jag var tvungen. Nu räcker det iallafall med en Alvedon lite då och då. Har fortfarande ont men snart är all svullnad nere, har dock fortfarande ett blåmärke på kinden, är typ...gul. Det ser lite roligt ut.

Sitter iallafall här och väntar på Sara som kommer snart. Vi ska baka en massa pepparkakor och bara umgås, myyys! Har känt mig så isolerad och ensam ett tag nu så känns kul att äntligen få prata med någon igen haha.

Annars händer det inte så mycket, ska fira Thanskgiving den här helgen och lite imorn antar jag, på själva dagen. Önskar att jag kunde åka in till Arvika och söka lite jobb, men känner mig inte riktigt redo än då jag inte riktigt kan öppna käken normalt än + att jag som sagt är...gul. Så det får vänta till nästa vecka helt enkelt! Ska fortsätta läsa bra böcker (tänkte skriva en inlägg om bra böcker jag läser/läst snart), måla, umgås med vänner och hjälpa mamma förbereda inför helgens middag. Får ta vara på min lediga tid även om jag börjar bli lite rastlös! Jag är en sån som verkligen måste lära sig att kunna vara uttråkad. Inte min starkaste sida.

Ha en trevlig dag allihopa!




söndag 22 november 2015

Dags för mina favorithögtider

Jag har tillslut slutat motstå. Jag har officiellt börjat lyssna på julmusik. Jag har nog aldrig varit så taggad för jul som jag är iår. Jag tror det lätt blir så om man spenderar jul utomlands och borta från familjen och alla traditioner ett år. Visst jag hade en underbar jul i New York City förra året, ni kan ju bara tänka er alla dekorationer och julshoppingen i Manhattan. Sen så älskar jag ju min släkt där också så det var häftigt att få spendera jul ett år med dom också. Samtidigt så har de inte advent där eller Lucia och det är något som man verkligen underskattar när man är här i Sverige, speciellt advent. I och med advent och julkalendern osv så blir hela December julig och man taggar till för jul på ett helt annat sätt än i USA.

Idag är det iallafall bara en vecka kvar till första advent. Förra året på första advent så begav jag mig in till Manhattan och letade upp svenska kyrkan eftersom de skulle ha en adventsgudstjänst där. Det kan nog vara något utav det mysigaste jag gjort bara för att jag då började få lite hemlängtan efter allt kaos och för att det var så sjukt mycket folk?! Jag hade förväntat mig en liten församling på typ 20 pers men nej nej, vi var minst 100 personer ihoptryckta i den lilla salen. Sen så tog jag mig en promenad i Central Park innan också och tappade bort mig så att jag kom fram lite sent och jag kommer verkligen ihåg min chock när jag kom dit och så allt folk.

HUR taggad jag än är för jul så är det ju faktiskt en annan av mina favorithögtider snart här, nämligen Thanksgiving. Thanksgiving är nu på torsdag officiellt men vi ska fira på lördag. Dock så får jag se hur det blir med jobb eller inte den dagen. Thanksgiving-mat är något det bästa jag vet, kanske tom min favoritmat faktiskt nu när jag tänker efter, slår julbord med hästlängder iallafall.

Nu ska jag sluta skriva, skulle kunna hålla på forever med ett inlägg, det märks när jag inte har bloggat på ett tag, kan inte riktigt behärska mig. Ska fortsätta lyssna på julmusik, njuta av mina doftljus som gör att det luktar himmelskt i mitt rum och måla naglarna!

Ett år sen i NYC


lördag 21 november 2015

Sista länken

Hejhej, hoppas allt är bra med er. Själv så har jag ont och tycker synd om mig själv. Jag hade ju min käkoperation igår vilket var en bentransplantation. De sågade alltså av en bit ben bak i käken och skruvade sen fast den längre fram i en glugg jag har, där jag om några månader äntligen ska få en tandprotes. Jag har gjort så mycket hos tandläkare och käkkirurger förr att jag inte riktigt brydde mig om att stressa inför den här operationen, vilket såklart var bra då jag inte var nervös, meeeen jag kanske borde ha insett att det var ett ganska stort ingrepp ändå. Jag fick lugnande innan men det blir man mest bara trött av, jag var fullt medveten om allt. Fick gå in i en jätteläskig operationssal och fick sen typ 4-5 olika bedövningssprutor som hurt like a bitch för att de var så djupt ner inne i käken. Svär kändes som att ena sprutan var i själva käkbenet.

Sen så låg jag där och hade lite smått ångest medans de tog bort mitt tandkött och borrade och sågande sönder mitt käkben. Trodde helt ärligt att mina trumhinnor skulle spräckas då det var det högsta och skarpaste ljudet jag upplevt i mitt liv när de sågade i benet. Sen så började han bända och trycka på benet och så kände jag verkligen hur en bit av mitt käkben bröts av. Supermysigt. Där låg jag och försökte tänka positiva tankar medans han skruvade in benbiten och sen slipade mitt käkben, lyfte tillbaka mitt tandkött och sydde 700 stygn. Im a tough cookie när det kommer till sjukhusbesök och operationer men till och med jag ville helst bara skrika till dom att söva mig istället så jag slapp känna det enorma trycket på käken. Jag vet att käken är ett utav de starkaste lederna i kroppen men det kändes ärligt som om min käke skulle brytas av. Det var helt enkelt inte trevligt.

Idag ser jag ut som en hamster. Jag är så sjukt svullen och det ser ut som om jag har en tennisboll upptryckt i ena kinden, men jag lever. Jag har ont men helt ärligt så trodde jag att det skulle vara värre med tanke på vad de gjorde. Sen så är jag ju även konstant på värktabletter så det kan ju vara en anledning till varför det inte känns så hemskt haha.

Förresten så har jag tänkt över den här bloggen ganska mycket och jag har kommit fram till att jag vill använda den som jag gjorde förr. Det vill säga att jag vill kunna skriva varje dag om jag så vill, och om vad som helst. Jag måste ha någonstans att skriva av mig då min hjärna är på högvarv 24/7. Jag vill kunna skriva om en massa onödiga saker som ingen egentligen bryr sig om och jag vill kunna skriva om sånt som jag vill att en massa människor ska höra.

Därför kommer jag göra så att detta kommer bli det sista "vanliga" inlägget som jag länkar på Facebook. Det är så jag når ut till folk, med min Facebook. Förr har folk bett mig att göra så så att de kommer ihåg att gå in på bloggen, men nu kommer det helt enkelt vara upp till var och en om de vill gå in på min blogg, för jag bryr mig inte riktigt om "följare" längre som jag gjorde förr. Sen så har jag så många olika vänner och bekanta och tom folk jag inte riktigt känner på min Facebook vilket gör att jag känner press på det jag skriver...känner att jag inte riktigt kan slappna av och skriva om bullshit om jag vill. Kanske är dumt att tänka så men det är så det är tyvärr. Dock kanske jag länkar sånna inlägg som jag vill ska nå ut till fler då och då, men oftast så kommer jag bara skriva för min egna skull.

Det kommer vara om allt möjligt, som det var förr när jag var yngre. Jag har fan bloggat sen jag gick i sexan tror jag. Inte bara på denna portalen, den här bloggen har jag haft sen 2010. Jag älskar det fortfarande så därför vill jag komma igång med det mer igen!

Hoppas iallafall att ni kanske är intresserade av att kika in då och då även om jag inte länkar varje inlägg. Jag älskar att skriva och att blogga så jag ser fram emot att bli mycket mer aktiv här igen.



Jag igår





fredag 6 november 2015

Det är okej att fucka up

Hej på er. Jag ville bara säga tack för den otroliga responsen jag fått på mitt förra inlägg. Det var ganska jobbigt att skriva och jag var ganska upprörd när jag skrev det så jag ber om ursäkt för hur dålig svenskan var haha.

Hur som helst så är det över 300 personer som har läst inlägget. Det är en stor publik för någon som jag som inte håller igång bloggen varje dag längre och därför inte har några följare precis. Så jag är mycket tacksam.

Det är många som har skrivit till mig och tackat mig för det jag skrev. Det är därför jag älskar att ha den här bloggen. Jag är en s.k "tänkare" vilket betyder att jag helt enkelt tänker väldigt mycket och går runt och analyserar väldigt mycket; människor runt omkring mig, samhället, idealer, synpunkter. Därför så har jag oftast ganska mycket som jag skulle vilja förmedla och det är där min blogg kommer in i bilden. Jag använder detta som ett medel för att skriva hur jag känner och tycker och förhoppningsvis så vill folk läsa och lyssna.

Jag är samtidigt ganska väldigt himla trött på det här med att alla ständigt försöker låtsas som att de har det perfekta livet online. Liksom herregud. Hur falska kan vi bli. Vi sätter sån press på varandra att försöka se så himla lyckliga och perfekta ut hela tiden. Speciellt vi som är tonåringar eller i 20-årsåldern. Det här är den ultimata tidpunkten i våra liv då livet ska vara fucked up och man inte riktigt ska veta vad man håller på med. Det här är tiden då man ska testa på en massa olika saker, då man ska prova nya saker och faila, då man inte har en aning om vad man vill jobba med och då man inte riktigt har hittat sig själv än.

Därför valde jag att skriva mitt förra inlägg. Jag orkar inte vara en sån som låtsas att mitt liv är perfekt, för det är det inte för fem öre. Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar, jag är singel, jag är arbetslös (men har ett jobb som börjar snart), jag håller på att söka till universitet i Skottland vilket jag tycker är jätteskrämmande, jag har tappat kontakten med flera vänner som jag betyder jättemycket för mig, jag har varit jätteonyttig på sistone och är inte glad med hur jag behandlat min kropp och sist men inte minst så kämpar jag fortfarande med min lilla hjärna som inte alltid är på min sida.

Jag önskar att fler kunde dela med sig av hur icke-perfekta deras liv är, bara så att vi allihopa skulle kunna andas ut lite och sluta tro att det bara är en själv som inte har allt under kontroll. Lovar er, ingen har "livet" under kontroll till 100%, inte en enda människa och det är helt okej. Jag tycker mer om att lyssna på någon som har funderingar kring livet och som kämpar med saker än någon som går runt och skryter om hur perfekt deras liv är. Du lurar ingen. Så kan vi alla inte bara inse och hjälpa varandra att förstå att det här är tiden då vi ska fucka up, om och om igen och att det inte är någonting fel med det. Tack.




tisdag 3 november 2015

Deprimerad för att det är höst? Håll käften istället.

Japp, nu har jag fått nog och ja, du läste titeln rätt. Än en gång rullar höstmörkret in, det blir kallare och dystrare ute och helt plötsligt känner du dig tröttare, hängigare och livet känns inte riktigt lika kul längre. Du känner dig nedstämd, öppnar ditt val av instagram, facebook eller twitter och bestämmer dig för att skriva något i stil med "Usch vad mörkt det börjar bli ute, gud vad deprimerad jag är".

Det blir vanligare för var dag som går i November och jag blir mer och mer frustrerad. Tro mig, jag förstår att man vill skriva ut om sitt dåliga humör för att få lite back-up från sina medmänniskor, helt okej, men att skriva att du är deprimerad för att det är mörkt och kallt ute är däremot inte okej. Lider du dock verkligen av depression så snälla. Skriv om det mer.

Varför blir jag irriterad? Jo, för att jag själv varit deprimerad i 4 år. Its out there. Jag, glada, positiva, sociala lilla jag har kämpat med depression i fyra år. Svårt att tro va? Inte för vissa. Inte för min familj, inte för mina närmsta vänner, inte för dom som har sett mig kämpa dessa senaste år. Inte för dom som har behövt leva med mina extrema humörsvängningar som jag inte kan hantera, mina dagar där jag knappt orkat hålla ögonen öppna eller dom som desperat flera gånger har behövt skriva till mig att jag inte är värdelös och att allt kommer bli bättre när jag själv inte kunnat kontrollera mina tankar.

För mig började det när jag började gymnasiet. Jag var osäker på mitt val, allt var nytt och jag kände mig nedstämd varenda dag. Efter varenda dag i skolan åkte jag hem och la mig i min säng och endast grät och tröståt eller gjorde både och. Som de flesta vet resulterade detta i att jag gick upp väldigt mycket i vikt under ettan och mitt självförtroende var så lågt att det var svårt att ens försöka formulera en positiv tanke längre. Jag var min egna största fiende.

I tvåan började jag träna och äta nyttigt, gick ner i vikt igen och kände mig fortfarande lika värdelös. Stressen i skolan ökade och jag fick mer och mer ångest vilket resulterade i att jag tillslut kände att det enda jag kunde kontrollera var min träning och vad jag åt. Jag (och mina underbara kompisar) märkte ganska snabbt att mina vanor började bli farliga då jag knappt vågade äta något längre och direkt hatade mig själv om jag skippade att träna en dag. Från det ena extrema till det andra - ironiskt va? Inte alls ovanligt att det blir så faktiskt. Samtidigt så kämpade jag konstant med mina negativa tankar. Jag trodde att det bara var en fas, att det var normalt för att jag gick en tuff linje, att det var normalt att må så dåligt för att jag var tonåring och inte visste bättre. Ja, ursäkterna var många och jag fortsatte att neka att något var fel.

I trean sen så började mitt liv ändå bli mer balanserat och även om stressen var extrem så lärde jag mig att det var viktigt att ändå ta hand om mig själv. På hösten kommer jag ihåg att jag skippade skolan en vecka för att jag började bli för depp, min egna mentor märkte det och sa till mig att vara hemma och ta det lugnt. Min depression blev istället lugnare med mer extrema "dalar". Jag kunde må bra i flera veckor för att se krascha extremt. Det är så det har varit de här sista två åren och jag vet inte vad som har varit jobbigast.

Efter jag tog studenten så åkte jag då som sagt till Kalifornien och trodde att jag skulle må bra och att livet skulle bli perfekt. Jag fick då en reality-check att man kan vara deprimerad i Kalifornien också. När det inte funkade med familjen mådde jag extremt dåligt och även när jag sen flyttat till New York så var det nog den tuffaste perioden jag upplevt i mitt liv än så länge. Jag kände mig värdelös, jag bråkade med en utav mina bästa kompisar hemma här, jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade failat, jag hade gått upp i vikt igen och jag kände mig oälskad och meningslös och jag var fast i ett så stort, mörkt hål i över en månad att jag idag blir rädd när jag ser tillbaka på det. Det var den längsta "dippen" jag någonsin hade upplevt då min depression oftast var väldigt upp-och-ner och att må så dåligt så länge tog fruktansvärt mycket på mina krafter.

Jag lyckades tillslut må bättre och som ni alla vet fick jag vara med om fantastiska saker också under min resa. Jag kan inte riktigt påstå att jag var speciellt stabil dock under dom 6 månaderna då det hände väldigt mycket i mitt liv som påverkade mig mycket och det var mycket upp-och-ner i mitt humör under den tiden. När jag sen kom hem i April så mådde jag inte bra. Jag var hemma i Värmskog igen och jag mådde skit, jag var verkligen nere igen och såg ingen mening med framtiden. Tillslut så fick jag nog. Min mamma, mina kompisar, anhöriga och lärare hade allihopa märkt att jag mått dåligt långt innan jag märkte att något var fel och hade i flera år bett mig söka hjälp. Jag hade aldrig erkänt för mig själv att något var fel på mig men jag orkade helt enkelt längre inte plågas av sånna mörka tankar och humörsvängningar. För första gången på fyra år så kände jag äntligen att jag var värd att må bättre. Så jag träffade en läkare i våras och fick sedan en remiss till att träffa en psykolog i September.

Sommaren var tuff. Humörsvängningar. Stress. Relationer som har påverkat hur jag mått extremt mycket. Att varje dag behöva göra sitt absolut yttersta för att blockera alla möjliga tankar som helt oväntat tycker upp. Men efter fyra år av "träning" så har jag lärt mig att kontrollera det och att själv erkänna för sig själv att man faktiskt har depression, gjorde det hela mycket lättare att jag kunde själv hantera mina tankar och se varningstecknen.

Jag hade min sista extrema "dipp" i slutet på Augusti. Det var det värsta jag någonsin upplevt och jag hoppas att ingen annan någonsin behöver uppleva ett sånt mörker och sånna mörka tankar. Det var första gången, även om det varit extremt förut, som jag blev rädd för mig själv. Depression är ingen lek och det kan ha bedrövliga konsekvenser.

I mitten på September så träffade jag en psykolog för första gången. Det var unikt och givande och väldigt, väldigt skönt att efter så många år faktiskt göra något praktiskt åt saken. Jag mår idag mycket bättre. Äntligen. Jag har sagt upp kontakten med "vänner" som bara tillförde negativitet i mitt liv vilket gjorde extrem skillnad i mitt humör. Jag har lärt mig att se varningstecken och känner min hjärna så bra vid det här laget att minsta lilla gör mig alert. Jag har insett att det inte är normalt att må så som jag gjorde men att det är extremt vanligt med depression. Jag har länge skämts för att erkänna det och jag vet inte riktigt varför men jag tror det beror på att många ser mig som så glad och social.

Alla kan lida utav depression, det diskriminerar ingen vare sig kön, hudfärg eller religion. Det är inte kul. Det är hemskt, fruktansvärt, jobbigt och det tar seriöst över ens liv. Depression betyder inte alltid att man är ledsen 24/7. Ta mig som ett exempel liksom, de flesta av er som läser detta har träffat mig. Jag har såklart inte varit ledsen i fyra år liksom, jag har väldigt ofta varit genuint glad också. Det går alltid från ett extrem till en annan för mig. Känner man mig dock under en längre tid och är närmare vän med mig så är det dock något som de flesta ändå lägger märke till efter ett tag. De kanske inte förknippar det med depression men det märks att något är jobbigt. Det finns inte någon i min omgivning som inte har märkt av mina humörsvängningar t.ex.

Det jag egentligen ville göra med det här inlägget var att berätta min personliga historia och för att uppmana er alla till att tänka efter en gång extra innan ni skriver något om mental hälsa. Det är allvarligt och inte ett ord att bara slänga runt. Jag hoppas även att faktumet att jag skriver om det kanske får någon annan att känna sig mindre ensam och mer bekväm med att erkänna för sig själva att det är okej att inte vara okej. Du förtjänar att må bättre. Man ska inte vänta i fyra år. Trust me on that one. Jag önskar att 15-åriga jag hade sökt hjälp, men jag var för envis och rädd.

Det här inlägget var definitivt det jobbigaste jag någonsin skrivit men nej, fyfan vad viktigt det är att ta upp. Som sagt, just nu mår jag mycket bättre. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska kontrollera allt och att tyda hur jag mår, men för första gången på väldigt, väldigt länge så känner jag att framtiden är ljus! Stor kram på er allihop

måndag 12 oktober 2015

Universitet, London och Operation

Ojoj vad jag är dålig på att blogga när mitt liv inte är intressant. Vet inte om det är så superintressant just nu heller men kände ändå att det var dags för ett nytt inlägg.

Den senaste månaden har jag pluggat för Högskoleprovet som är nästa lördag den 24 Oktober. Jag hoppas verkligen att jag höjer mig så att jag har en chans att komma in på utbildningen jag vill i Luleå. Dock så är det numera bara en back-up då jag är i full färd med att ansöka till universitet i Storbritannien. Jättespännande verkligen och jag hoppas såklart att jag kommer in. Helst vill jag komma in på ett universitet jag sökt i Edinburgh då jag tycker skolan och staden ser helt underbara ut. Programmet där heter Architectural Technology och är på fyra år. Har även sökt samma program i Aberdeen och Architectural Engineering i Wales. Kan vara så att jag letar upp två andra ställen också då man får ansöka till fem olika program på sin ansökan. Jag är iallafall snart klar med min ansökan men det är ett mycket större pådrag än när man söker i Sverige såklart. Jag har idag mailat och frågat min förre detta mentor om hon kunde skriva min referens och jag själv måste skriva ett typ personligt brev på varför just jag borde väljas och få plugga där, på max 4000 karaktärer. Inte räcker det med betyg här inte.

Annars så kommer jag och min kära fader befinna oss i London om exakt en vecka. Vi har en massa roliga saker planerade och även om vi bara är där tills på fredag så kommer vi hinna se mycket. Typiskt Ekström-sätt att resa, packa in så mycket aktiviteter som möjligt på så få dagar som möjligt i princip haha.

Vad händer mer? Jo jag ska faktiskt operera mig i November. Än en gång så ska jag drogas på käkkirurgavdelningen på sjukhuset i Karlstad (typ tredje gången nu va?). Dom ska hacka ner och bygga på lite ben så att jag så småningom kan sätta dit ett implantat. Mycket spännande saker. Eller inte. Eftersom dom har pratat och krånglat om allt detta i över 5 år säkert.

Nej nu ska jag fixa lite kvällsmat, dricka te eftersom jag fryser ihjäl i vårat igloo till hus och kolla på lite serier.






tisdag 8 september 2015

Det var ett tag sen

Tionde Maj. TIONDE MAJ? Jag har inte skrivit ett inlägg på nästan fyra månader. Det är inte okej, jag älskar min blogg och nu ska det banne mig bli ändring på det. Im back in the blogg-business people.

Så vad har jag gjort och vad gör jag? Jag har jobbat på cafét hela sommaren och jobbar fortfarande där September ut. I Oktober så ska jag till London med pappa och jag ska även både plugga samt göra Högskoleprovet igen för att förhoppningsvis höja mig. Sen så har jag tänkt mig att jobba på julbordet som vi har på cafét. Lite lagomt med jobb, lite lagomt med plugg och lite lagomt med tid för annat, så vill jag ha det just nu.

Annars är jag helt inställd på att börja läsa nästa höst. Den nya planen jag har är att plugga utomlands. Jag vill läsa Civilingenjör Arkitekt, ett program som finns i Göteborg eller Luleå. Högskoleprovspoänget för att komma in på Chalmers ligger på 1.9, so thats out of the question, vilket då innebär att om jag vill läsa det programmet så måste jag först och främst höja mitt HP lite grann och sen flytta upp till Luleå. Helt okej, om det inte vore så att jag hatar kyla, vinter och allt därtill. Jag är inte helt emot tanken att kanske flytta upp dit men letar helt enkelt efter andra möjliga idéer, varav utomlands står högst upp på den listan. Det som är skönt är att eftersom jag har ett internationellt diplom med internationella betyg så kan jag plugga vart jag vill i hela världen. Kanske inte var så illa att plåga sig igenom IB nu ändå...

Nej eftersom det är första inlägget på så länge så känns det som att jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Klockan börjar dock bli mycket och även om jag inte har något planerat imorn så är det dags för mig att sova. Jag kommer som sagt att uppdatera oftare framöver för jag har verkligen saknat min lilla blogg.

Kan inte sluta ett blogginlägg utan några random gifs. Im back, let me have my moment.





söndag 10 maj 2015

Idrott ska inte behöva betyda ångest

Hej, här är jag igen. Redo att skriva och skapa rubriker som kommer att irritera en del av Sveriges befolkning. Jag blev inspirerad av en diskussion jag hade med mina föräldrar om idrotten i svenska skolsystemet. Mina föräldrar hade ändå ganska olika synpunkter på det hela, precis som resten av folket, men jag tänker börja med att skriva lite om mina egna uppfattningar genom min skolgång här i Sverige om själva idrottslektionerna.

Jag kan först börja med att säga att jag tycker att jag hade underbara idrottslärare, så det var det absolut inga problem med. De var alltid engagerade, de pushade och försökte alltid att få alla i klassen att vara med. Dock så är det väl lika bra att vara ganska framåt i detta inlägg - idrotten gav mig otrolig ångest. Nu innan ni börjar få helt fel bild av det hela, så måste jag tillägga att jag faktiskt tyckte om att ha idrott i skolan, det var faktiskt ett utav mina favoritämnen tro det eller ej. Det hjälpte dock inte faktumet att jag ändå hade otrolig ångest inför varje lektion.

Nu är det kanske inte så lätt att sätta sig in i just huvudet på en knubbig och kort 13-årig tjejs hjärna där det fanns en hel hög av dålig självkänsla, prestationsångest och kroppsångest redan vid ung ålder. Jag var inte så himla smidig av mig, jag har aldrig kunnat springa snabbt eller långt och jag är väldigt svag. Som "tur var" så hade jag ändå bra bollkänsla, jag var bäst i klassen på att simma och jag kämpade alltid på som om mitt liv hängde på det, vilket gjorde att jag ändå var hyfsat medel i ämnet och att mina lärare ofta gav mig beröm för hur hårt jag kämpade.

Även om jag nu överlevt det hela så kan jag tänka tillbaka ibland på vissa specifika minnen med idrotten och känna hur det vänder sig i magen. Lekarna där man skulle bära på varandra, vilket inte riktigt behöver förklaras, för alla som är större än det "normala" vet vad jag pratar om, det är fan inte en lek, det är plågsam ångest i 15 minuter (eller hur länge denna mardröm till lek håller på). Jag kommer ihåg friluftsdagarna när man tex skulle cykla tillsammans med 50 andra ungar - jag sa till mamma att jag var sjuk för jag vägrade, min ångest var så stor att jag helt enkelt inte ens kunde gå till skolan. När man som tjej hade mens och inte kunde vara med på badlektionen och helt plötlisgt visste hela ens högstadieklass att man hade mens (kanske inte verkar som en så stor grej men när man är 14 år så är det det). Inte minst att behöva byta om i omklädningsrummet med alla andra tjejer när man hade sin mens, det är inte alltid det roligaste kan jag meddela, personligen har jag mer kroppsångest då och man känner sig inte alltid så fräsch. Inte för att glömma fyslektionen som vi hade ute på en mosse där jag sjönk ner till midjan i äcklig sörja och fick panik för att jag satt fast och fick ta i för kung och fosterland för att inte försöka dö....måste jag ens säga något mer än "beep-testet". Tänk er att byta till en helt ny klass i sexan, du är rädd, du är osäker, du är värdelös på att springa och bara några veckor efter skolstart så får du veta att du ska göra ett test tillsammans med din nya klass där ni ska springa tills ni inte orkar mer. Jag kom till nivå 3. Enough said där....men det var tur att jag var bra på bollsporter iallafall, annars hade jag fan inte fått några vänner.

Listan är lång för mig. Jag hade ångest inför varje lektion. Vad är det för något denna vecka? Fotboll. Thank god. Ska vi ut och sprnga 5 km? Gud vad kul att se hur allas ryggar försvinner framför mig medans mina lungor brinner och jag tvingas gå istället.

Idrott är bra. Idrott ska finnas i skolan. För min del får det gärna finnas mer idrott i skolan till och med. Tycker jag att man ska få betyg i det? Nej. ALLA är i olika stadier under tonåren. Vissa är helt okej med sina kroppar men det är många som hatar dom. Vissa tränar utanför skolan och har gjort det enda sen de var små, men inte alla. Vissa är vana att byta om i omklädningsrum med 10 andra tjejer, men för vissa är det veckans värsta händelse.

Jag tyckte om idrott, jag fick VG i högstadiet och kämpade som ett jävla svin för det. Jag hade otrolig prestationsångest inför varje lektion för jag visste att lilla överviktiga jag skulle få kämpa dubbelt så mycket och slita som ett djur för att orka hänga med och prestera bra nog för mitt jävla VG jämfört med långa, starka, vältränade Pelle som sprang 4 mil i veckan på fritiden och lyfte skrot varje kväll hemma i garaget. Jag mådde illa inför lektioner där jag visste att vi skulle göra saker jag inte var bra på. Jag visste att jag skulle se ut som en jävla idiot när jag försökte göra olika gymnastiska övningar, men tvungen att göra det var man, hur mycket man än ville springa och gömma sig någonstans.

Jag tror att en otrolig stor del av alla tonåringar skulle må bättre av att inte få betyg i idrott, men ändå ha det som en obligatorisk lektion. Helt plötsligt skulle mycket utav ångesten inför och under lektionerna försvinna och istället skulle man kunna lägga fokus på att ha kul samtidigt som man fick en bra dos av träning under skoltid. Var man inte bra på något så behövde man inte vilja ta livet av sig utan istället så kunde man göra sitt bästa med vetskapen om att ens prestation på löprundan inte skulle ha någon effekt på ens betyg.

Jag förstår att det är väldigt svårt för många att förstå hur jobbigt det egentligen är för vissa och därför känner ja personligen att att ta bort betygen och pressen från idrottslektionerna skulle vara en bra lösning för elever som både älskar och hatar idrott. Om man ändå nu vill ta idrott på blodigt allvar så finns det tusentals klubbar runt om i hela landet som brinner för hundratals olika sporter och tävlingar och evenemang där detta är möjligt, jag har själv spelat och tävlat i både fotboll och pingis en stor del utav mitt liv och älskat det.

Däremot tycker jag inte att ordet "idrott" ska behöva ge vissa unga (och gamla) tonåringar i skolan ont i magen längre.

fredag 24 april 2015

Allt

Finns det något jobbigare än när alla konstant ska fråga en vad man ska göra i framtiden? Vare sig det är efter studenten, till hösten, när du blir äldre, vad som helst, det är alltid lika jobbigt och stressigt - i alla fall för mig.

Jag har spenderat 18,5 ynka år på den här planeten, bott i lilla Värmland 18 utav dem och gått i skolan sen jag var 5 år. När tänker folk att jag ska ha bestämt mig för vad jag vill göra för resten av mitt liv? Vet ni hur stor världen är och hur mycket det finns att välja mellan eller?

Visst jag har saker jag tycker om att göra och som jag skulle kunna tänka mig att jobba med, jag älskar att flyga och är intresserad av allt som har med det att göra...men det finns så mycket annat också. Det finns så många olika jobb, så många ställen att bo, så många olika länder, kontinenter, människor. Jag är inte en sån som känner mig nöjd med att stanna och leva mitt liv här i lilla Värmland utan att ha fått spread my wings och utforskat hela världen först.

Jag skulle vilja läsa och plugga så himla många, vitt skilda saker. Jag tycker om språk, alla naturämnen, psykologi, beteendevetenskap, konst, arkitektur (japp, en ny grej jag fått intresse för). Jag skulle vilja prova på att bo i ett tiotals olika länder och jag skulle vilja jobba med en massa olika saker. Jag skulle vilja åka till Frankrike och gå en baristakurs, åka till södra Europa och gå en målarkurs. Jag skulle vilja prova på att bo i England någonstans och jag skulle vilja åka till Australien och Nya Zeeland på världens äventyr. Jag skulle även vilja skriva och publicera en bok (har en helgrym idé redan). Jag har alltid velat åka till Afrika och även kanske göra något volontärarbete någonstans eller att åka på en sån där turistbuss någonstans i världen.

Samtidigt som jag vill göra allt detta så "måste" jag välja min karriär. Jag vill bara utforska allt innan jag gör mitt val, är det så mycket att begära? Så nä, nu kan ni väl sluta fråga mig vad jag vill göra i framtiden för jag skulle kunna ge er en hel lista med saker. Jag skulle älska att börja plugga igen men samtidigt finns det så mycket som jag vill uppleva och se först.

Jobbig fråga det där asså.



tisdag 21 april 2015

21/4

Hejsan svejsan, kom på att det kanske vore bra att uppdatera här så att folk som bara följer mig genom bloggen vet att jag lever!

Så ja, här är jag nu i lilla Sveariket igen! Jag har nästan varit här i en vecka nu och det har varit väldigt konstigt. De första dagarna var inte alls värst roliga och ganska ångestfyllda faktiskt. Det är konstigt att landa någonstans som är så himla vant men samtidigt så känns det så utländskt. Det känns nästan som att man har två liv och att detta är en annan verklighet liksom. Ja ni hör ju hur jag låter, det var konstigt helt enkelt!

Det är först nu den här veckan som saker har börjat kännas lite bättre. Jag börjar jobba den 1 Maj igen så jag har ju ett par veckor här där jag inte har så mycket planerat. Som tur är så är mina systrar hemma den här veckan så jag har fått spendera tid med dom. Igår så spenderade jag även kvällen med Danne och Jacko vilket var väldigt trevligt och ikväll så kom Anna hit från Arvika så vi fick återförenas, väldigt kul! Imorgon så ska jag in till Karlstad också där jag först ska äta brunch med Fannie på IKEA och sen så ska jag gå på stan lite och även träffa och fika med Hanna.

Jag försöker (som ni nog märker) hitta på saker med alla underbara människor jag känner, för det får allt att kännas bättre och mer normalt igen! Har ju även världens bästa vänner så de gör Sverige-livet hundra gånger bättre!

Ja det var väl en liten uppdatering från mig, får väl se hur bra jag bloggar nu när jag är tillbaka här i Sverige. Känns inte riktigt lika spännande kanske haha...










fredag 10 april 2015

Sista inlägget från denna kontinent

Tjenare, jag har inte bloggat på två veckor och under tiden så har jag lämnat Texas, spenderat några dagar i NYC, åkt vidare till New Jersey, Pennsylvania och Washington D.C och än en gång kommit tillbaka hit till NYC.

Känns lite omöjligt att skriva om allt jag gjort så istället tipsar jag om att kolla på bilderna jag lagt upp på Facebook så får ni en bra överblick på allt jag hunnit med på sistone! Jag har gjort så otroligt mycket och även om det varit väldigt kul så har det även varit lite jobbigt och slitsamt nu mot slutet. Jag har haft mycket att handskas med på sistone med vidriga s.k "vänner", familjedilemman och tyvärr även en nära släkting som gått bort pga cancer nu i veckan.

Det känns alltså både ganska skönt att jag ska hem snart, samtidigt som jag absolut inte vill hem just nu. Kanske är lite svårt att förstå logiken där men det är bara så mycket skit som händer hemma och så mycket är annorlunda att jag helst skulle vilja stanna här borta för alltid och slippa handskas med allt negativt. Samtidigt så känns det lite som om jag behövs där hemma nu och såklart vill jag inget annat än att vara runt min familj och mina bästa vänner när allt är kaos.

Jag har i alla fall drygt fem hela dagar kvar (flyger ut tisdag kväll) och imorgon ska jag möta upp med några utav mammas vänner som i princip är som mostrar till mig, för de ville träffa mig och bjuda mig på lunch. På lördag så ska jag träffa de jag har vaktat hunden åt några gånger för även de vill bjuda mig på brunch och se mig igen innan jag åker hem. På söndag så ska jag åka in till Manhattan en sista gång och spendera dagen med Sara och på måndag och tisdag så ska jag spendera min sista tid här med mina släktingar!

Har redan börjat packa och thank god verkar jag inte ha några problem med att få plats med allt så det känns skönt. Det är svårt att njuta av min sista tid här dock för känslorna är på högvarv och väldigt blandade, vilket bara gör allt jobbigt.

Det var väl allt från mig, ingen aning när nästa gång jag bloggar blir, men förmodligen blir detta sista inlägget från USA! Snacka om att sex månader har flugit förbi!





torsdag 26 mars 2015

Några dagars uppdatering

Känner inte riktigt att jag hinner med här haha. Att gå på rodeo var i alla fall hur häftigt som helst. Det är inte för alla, men jag tyckte det var jättekul och det kändes väldigt "Texas" vilket såklart är kul när man ändå är här!

Austin var också grymt, väldigt fin stad! På vägen dit var det väldigt mycket trafik (skräll) så istället för 3,5 h så tog det 5,5. Vi hade i alla fall en heldag i Austin på måndag där vi besökte the Capital Hall. Austin är ju Texas state capitol så det var hyfsat mycket folk där, kul att kunna säga att man varit där! Efter det så käkade vi lunch och sen så åkte vi till en botanisk trädgård strax utanför staden. Jag tycker alltid det är kul att gå runt i trädgårdar/parker så jag tyckte det var väldigt fint. Det hjälpte även att det var molnfritt och 28 grader i skuggan!

Nästa dag så åkte vi hem hit igen och jag har legat ute i solen och läst väldigt mycket de senaste dagarna vilket har varit hur skönt som helst. Igår eftermiddag så åkte vi ut till deras andra hus (typ ett sommarhus) och spenderade en natt där. Ska försöka gå ut i solen igen, dock var det storm inatt så det är mycket kyligare ute samt blåsigare så det är inte lika varmt och skönt som det varit ett par dagar. Hoppas dock på några varma dagar igen innan det är dags för mig att flyga tillbaka till de nordöstra delarna av detta land!






lördag 21 mars 2015

Teater, downtown och rodeo

Hejsan svejsan!

Okej, så först och främst, låt mig berätta om kvällen i torsdags (?).Vi åkte till ett litet ställe och det såg nästan ut som en liten bar typ. Längst fram var det en liten scen och runt omkring framför scenen så fanns det bord på typ tre olika platåer där man fick sitta. Man kunde beställa mat, drinkar och efterrätt osv. Det var verkligen ett litet ställe men inredningen var hur coolt som helst och det var verkligen unikt. Själva showen var en romantisk komedi som var hur rolig och bra som helst. Jag tyckte allt var supercoolt och tyckte verkligen om stället, mycket trevlig kväll!

Igår så hade vi en heldag i Dallas. Vi kom in till stan en timme innan muséet öppnade så vi gick runt ett tag innan det började spöregna så fick ta skydd inne på ett café (vilket jag menar..var heelt okej). Vi gick sen till Dallas Musuem of Art och spenderade ett par timmar därinne. Tyckte museet var bra, det var även väldigt lagom storlek på det. Efter det så gick vi till The Spaghetti Warehouse och åt en väldigt god lunch där. På vägen ut från stan sen så åkte vi förbi Pioneer Plaza samt vart JFK blev skjuten. Det spöregnade hela dagen så vi gjorde de sistnämnda turistställena via bil.

Idag har jag haft en lugn dag och jag har passat på att läsa (börjat på bok 11) samt uppdatera er. Ikväll så ska vi åka på rodeo, så det lär ju bli grymt! Är lite osäker på om jag åker imorgon eller på måndag men jag och deras yngsta dotter ska åka till Austin och spendera en natt där hos deras släktingar. Så kanske inte kan uppdatera på några dagar.

Vi hörs!





torsdag 19 mars 2015

En annan del av södra USA

Förlåt för kass uppdatering. Jag tror alltid att jag uppdaterar mer än vad jag gör för oftast så skriver jag inlägg men jag publicerar dem aldrig haha. Så jag glömmer alltid bort vad som blir offentligt för er att läsa och inte.

Hur som helst så är jag numera i Texas. Mina 3.5 veckor i Tennessee gick förbi för snabbt och hade mer än gärna stannat där i någon månad till! Tiden flyger verkligen förbi och i förrgår lyfte planet från Nashville till Houston och sen så bytte jag plan och flög hit till Dallas.

Hade en ganska lugn dag igår och gick och såg nya Cinderella filmen på bio. Tyckte den var superbra och han som spelar prinsen får gärna höra av sig till mig känner jag haha. Idag så åkte vi och åt lunch på en restaurang som heter Babes i Frisco. Det är ganska typiskt lant-Texas stuk på det hela med cool inredning. De som serverar sjunger och dansar även ibland vilket var kul (fick dock bara se en tjej sjunga under tiden vi var där). Maten var också ganska typiskt för södra-USA med friterad kyckling och kött osv.

Efteråt så gick vi runt på det stället där de hade gamla byggnader som de "samlat ihop" för att forma ett litet område som skulle se ut som gamla Texas. De hade även ett litet museum med lite historia om Frisco som vi gick runt i ett tag.

Ikväll så ska vi på någon show klockan 8. Är inte 100% säker på vad det är, men det ska tydligen vara ganska interaktivt med publiken så det blir nog kul! Imorgon är planen att åka in till Dallas och gå på något museum samt gå runt i staden.

Yeees, lär väl försöka uppdatera den här lilla bloggen oftare samt fortsätta ladda upp bilder på Facebook så ni får ta del utav mitt coola lilla äventyr här borta.





tisdag 10 mars 2015

Fem saker jag saknar och inte saknar från Sverige och USA

Yes, fem saker som jag saknar och inte (kommer) saknar från Sverige och USA. Att jag saknar familj och vänner i båda länderna är ganska självklart så jag vill nämna lite andra saker istället!

Vad jag saknar från Sverige:

1. Lax. Folk här äter inte värst mycket lax och jag som älskar lax saknar det supermycket!

2. Naturen. Jag är ju ganska bortskämd som råkar ha världens finaste lilla sjö bakom mitt hus i Värmskog. Saknar verkligen alla sjöar samt skogen!

3. Jag saknar det svenska personlighetsdraget där man håller sina starka åsikter för sig själv. Jag blir ganska obekväm när alla slänger ur sig världens åsikter, speciellt när jag inte håller med. Tycker det är skönt att vi svenskar är lite mer reserverade på det sättet.

4. Svensk pizza. Åh vad jag längtar efter en Vesuvio med kebab- eller vitlökssås. Eller en kebabpizza.

5. Festandet. Visst är det ganska lätt att ta sig runt detta med den eländiga 21-årsgränsen, men ändå. Jag saknar svenska hemmafester. Krogen saknar jag inte ett dugg haha.

Vad jag inte ser fram emot att komma hem till:

1. Priserna. Det är absolut nummer ett. Även om USA inte är lika billigt som det var när jag var yngre, så kostar ändå en mascara drygt tre gånger så lite som hemma i Sverige.

2. Klädutbudet. Jag är inte riktigt en Vero Moda och Gina Tricot-tjej. Även om jag blivit mycket mer reserverad med min klädstil genom åren så känner jag fortfarande att jag inte riktigt är redo för att ha samma kläder som alla andra. Tyvärr är ju inte utbudet så stort där hemma.

3. Kylan. Även om jag haft en kallare vinter i år i New York än vad ni hemma har haft (hur sjukt?!) så längtar jag inte till de kalla sommarkvällarna och hur det alltid blir iskallt ute så fort det börjar regna.

4. Detta kommer låta lite konstigt men jag ser verkligen inte fram emot alla vilddjur. Enda sen vi hade en grävling i trädgården förra sommaren som höll på att attackera mig en natt, så vill jag bara att alla slags vilddjur håller sig i en 200 meter radie ifrån mig.

5. Jag har sagt det förut men jag säger det igen - att bo på landet. Jag har blivit bortskämd med det fabulösa storstadslivet...ingen vilken stad som helst heller.

Vad jag kommer sakna från USA:

1. Starbucks och Dunkin' Donuts. Enough said.

2. Detta är väl mer fokuserat på just NYC - men faktumet att man kan beställa vilken slags mat man vill från hela världen är hur najs som helst. Det finns allt. Maten över huvud taget kommer jag att sakna. Det är ju ändå det vi är kända för och det finns ju en anledning.

3. Faktumet att man kan ge tillbaka saker utan kvitton och till och med utan prislappen på ibland. Otroligt befriande när man inte sparar kvitton som jag och sen ångrar sig.

4. Att det är helt acceptabelt att gå ut i mjukisbyxor och till och med pyjamasbyxor. Folk klär sig bekvämt här och ingen bryr sig om man ser ut som en hobo. Väldigt befriande måste jag säga.

5. Restaurangutbudet. Så otroligt mycket mer utbud. Jag äter ute väldigt sällan hemma för det finns ju inget ställe som är riktigt bra. Här är det bra och mycket mat och det är hyfsat billigt på de flesta ställena.

Vad jag inte kommer sakna från USA:

1. Varenda gång jag kommer hit så är det lika irriterande. Jag tål inte hur alla alltid ska fråga hur man mår. Det räcker inte med en gång när man först kommer in i affären utan varenda människa du passerar som jobbar i affären verkar behöva säga "Hi how are you?". Sen så räcker det faktiskt med att man bara säger ett enkelt "Hi" tillbaka, du behöver inte precis svara på frågan...men det är ändå irriterande, speciellt när man är på dåligt humör.

2. Trafiken. Herregud.

3. Faktumet att skatten inte är inräknat i priset från första början. Jag glömmer bort det varenda gång jag ska köpa något och blir alltid irriterad när jag förberett mig att betala ett visst pris och sen så blir det alltid mer väl framme i kassan. Sen så är det även annorlunda överallt så jag har inte ens brytt mig om att försöka räkna på det.

4. Asså finns det något värre än amerikanskt kaffe? Svar: nej.

5. Något jag haft ganska lite av här är ett privatliv. Det är ju ganska svårt när man konstant bor i andra människors hus. Här har jag mitt egna rum vilket är otroligt skönt men samtidigt så vill jag ju spendera tid med alla här så det är inte så ofta man är ensam. Jag trivs att vara det så jag längtar tills jag är hemma och spendera en hel dag uppe på mitt rum haha...nästan lite sorgligt att erkänna.



Det finns väldigt mycket positiva och negativa saker jag skulle kunna skriva om när de kommer till båda ställen. Hoppas ni tyckte det var lite kul (intressant?) i alla fall! Har inte så mycket nytt att rapportera om, ska klippa mig imorn! Har fått nog av att ha den här konstiga längden och så slitet hår, så det är dags att bli av med lite.







lördag 7 mars 2015

Sista helgen

Jo men hejsan! Två veckor har gått sedan det förra inlägget. Jag har inte haft någon blogglust alls och det har jag fortfarande inte tyvärr. Känner att ni ändå får se vad jag gör genom alla mina bilder på Facebook och Instagram.

Det här är faktiskt min sista helg i Tennessee. På torsdag så kommer jag bli avsläppt hos deras dotter i Knoxville där jag kommer spendera en natt och sen på fredag så kommer vi roadtripa upp till Cincinatti, Ohio där deras äldsta son bor. Vi kommer vara där tills på söndag och sen så flyger jag ju vidare till Texas på tisdag redan. Så ja, tiden går väldigt snabbt här borta vilket faktiskt är ganska skönt just nu!

Jag har lite hemlängtan faktiskt, samtidigt som jag inte riktigt vet hur jag ska överleva en hel sommar i Värmskog haha. 

Detta får bli ett kort inlägg för som sagt - ingen lust att skriva eller blogga öht just nu tyvärr! Ville i alla fall uppdatera så ni vet att jag lever här borta i Tennessee! Ta hand om er så hörs vi snart igen.



söndag 22 februari 2015

Ny stat, nytt hus och ny familj

Hallå på er folk, igår så lämnade jag det stora äpplet bakom mig för lite nya miljöer och människor. Det var snökaos precis runt den tiden mitt plan skulle lyfta så vi åkte därifrån 1.5 timme senare än förväntat vilket var lite segt. Hur som helst så är jag hellre lite försenad än att det blir helt inställt!

Jag landade i alla fall i Nashville tillslut och där väntade dessa underbara människorna på mig. Vi åkte till någon restaurang och åt en sen middag, men jag var så trött att jag inte ens kommer ihåg namnet på stället haha! Jag är fortfarande väldigt förkyld så min energi-nivå är inte på topp precis. Jag sov i alla fall väldigt skönt inatt kan jag meddela efter gårdagens resande.

Idag så vaknade jag runt nio och fixade mig lite frukost. Vi åkte sen och handlade lite matvaror (starkt Gevalia kaffe för mig haha) och vid 12 så åkte jag med dom på ett lunchmöte vid en restaurang här i närheten. Annars så har jag mest tagit det lugnt eftersom jag som sagt fortfarande är sjuk. Jag ska börja läsa "Insurgent" vilket blir min åttonde bok i år.  Ikväll är det även Oscars Galan och eftersom de har ett biorum med en popcornmaskin i här, så kan ni ju gissa vart jag kommer hänga ikväll haha!

Det känns otroligt skönt att vara tillbaka och jag känner mig verkligen som hemma här. Det är väldigt lugnt och skönt här och jag kommer så bra överens med de jag är hos. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad att kunna komma till ett sånt här ställe med helt underbara människor!

Så, nu vet ni vart jag håller hus för tillfället! Om någon inte riktigt förstått så är detta samma familj som jag hälsade på själv under sommaren 2012 (ja, de jag flög så mycket med). De bor cirka 30 minuter utanför Nashville. Nu är jag alltså tillbaka här efter drygt 2,5 år!

Här får ni en liten actionbild från 2012....om vi ska upp och flyga igen? Jajemän!

tisdag 17 februari 2015

Söderut

Såg nyss att det redan gått en vecka sen jag bloggade sist! Jag har spenderat denna veckan i Great Neck och jag kan inte förstå vart tiden tog vägen. Jag har varit ganska sjuk faktiskt och haft otroligt lite energi (jag sov 29 h på två dygn...ja, jag skrev rätt). Under helgen så kom Sara, fastän jag var sjuk och höll mig sällskap. Det var superskönt att ha någon här och ha lite sällskap medans jag tyckte synd om mig själv haha. Vi kollade på en massa film, gick på bio och kollade även på Melodifestivalen. Vädret här har även varit svinkallt, närmare -15 grader flera dagar i rad och inatt har vi fått en hel decimeter till med snö och det snöar fortfarande lite grann.

Annars så rullar livet på som vanligt. Jag är på bättringsvägen och förhoppningsvis så är jag frisk igen tills på lördag då jag tar mitt pick och pack och drar ut på äventyr nere i södra USA i några veckor. Just nu är jag fortfarande här i Great Neck men om ett par timmar så kommer min kusin och hämtar mig. Idag har jag även varit här borta i fyra månader vilket känns ganska konstigt. Det låter som så lite och det känns som så lite samtidigt som det känns som det var evigheter sen jag var hemma. Det gamla vanliga alltså...så känns det alltid när man reser. Det längsta jag hade varit borta hemifrån innan denna resan var dock bara en månad så det ändå ganska stor skillnad.

Nu kommer dock den kluriga uppgiften att försöka packa kläder för tre veckor i Tennessee under Februari och Mars samt drygt två veckor i varma Texas i Mars....allt i min lilla resväska och ryggsäck!


tisdag 10 februari 2015

Önskar tiden kunde sakta ner lite

Hejsan!

I förrgår så åkte jag in till Manhattan och mötte upp Sara vid The Metropolitan Museum of Art. Vi spenderade drygt 4 timmar därinne innan vi tog tunnelbana downtown istället. Vi fikade ett tag och sen så gick vi till den svenska godisaffären igen. Jag köpte dock inget eftersom jag ändå kommer hem om två månader (två månader är ingenting ju...herregud). Efter det så var klockan strax efter fem-snåret så vi bestämde oss båda för att dra oss hemöver. Jag började känna mig lite småkrasslig så det kändes helt okej att dra mig hemåt lite tidigare, speciellt eftersom de håller på att renovera tunnelbanorna där jag åker så det krävs lite byten och så vilket gör att det tar längre tid såklart.

Annars så hade jag rätt när jag kände mig lite småkrasslig för nu är jag såklart förkyld, inte värst kul. Jag har tagit det ganska lugnt de senaste dagarna och jag känner mig bättre än igår även om jag gått genom typ 3 packet med näsdukar haha. Hur som helst så kommer jag att åka till Great Neck imorgon och jag kommer vara där en vecka. Jag åker dit en dag tidigare bara för att jag trivs där och de erbjöd mig att få komma och så kommer jag som vanligt vakta huset och ta hand om hunden medans de är borta. Lite sorgligt är det ändå att detta bli sista gången...detta kommer ändå vara min tredje gång så jag har fått spendera ganska mycket tid där!

Efter vistelsen i Great Neck så har jag bara tre dagar här i Queens innan jag sen drar vidare på mitt Tennessee och Texas äventyr i fem veckor! Tiden verkligen flyger förbi men det gäller att ta en sak i taget, även om jag verkligen har svårt med det. Jag sitter redan och klurar på vad jag ska göra till hösten haha...

Hörs från Great Neck!


lördag 7 februari 2015

Plan B

I oktober så åkte ju jag till Kalifornien. Jag kände väldigt, väldigt snabbt att det inte skulle funka så fort jag kom dit. Jag är väldigt bra med människor och jag kunde direkt se och känna att det inte skulle funka för mig. Jag stannade ändå kvar i en månad och planen var att jag skulle vara kvar tills december men efter att i princip fått höra att de ville att jag skulle åka tidigare (jag vet, väldigt snällt att säga till en 18-åring som inte har någonstans att riktigt ta vägen) så bestämde jag mig för att dra därifrån så snabbt som möjligt. Jag var otroligt deprimerad under tiden jag var där och utan min ena kompis där så hade jag nog blivit lite (mer) galen haha.

Hur som helst så tog jag mig ur den situationen och nästa steg var ju att klura ut vad jag skulle göra näst. Jag visste väldigt säkert att jag inte vill hem, även om det kanske är det självklara valet för många så ville jag inte åka hem till Värmskog igen. Jag har ju väldig tur som har släkt här, även om det var på andra sidan landet så hade jag ändå någonstans att landa. De första veckorna var väldigt känslosamma och jag var ganska depp och visste inte vad jag höll på med och kände mig mest som en stor failure. Samtidigt så tappade jag kontakten med några hemma vilket gjorde allt tio gånger värre eftersom jag kände mig så otroligt ensam.

Jag tog kontakt med några vi känner och fick då möjligheten att passa en hund åt mammas bästa vän här i New York. Samtidigt så tog jag även kontakt med hon som jag åkte till Florida med och i och med det så hade jag fixat lite planer och något att se fram emot. Jag sökte även lite jobb här men det hände inte värst mycket på den fronten så jag bestämde mig för att fokusera på att resa istället.

Om två veckor så kommer jag att flyga till Nashville, Tennessee. Jag kommer vara på resande fot i drygt fem veckor innan jag kommer tillbaka hit till New York för ett par dagar innan jag och Sara åker till Pennsylvania över påsk tillsammans. Sen så kommer jag ha en dryg vecka här innan jag tar mitt pick och pack och drar mig hemåt mot lilla landet lagom och starkt kaffe (äntligen...vad är det här blaskiga vattnet som dessa Amerikaner kallar för "kaffe").

Jag är otroligt stolt över mig själv som först och främst tog mig ur en väldigt tuff situation men som även kämpade vidare och inte åkte hem. Istället så har jag fått lära känna min släkt och vissa utav våra vänner bättre, jag har även träffat Sara här och gjort så himla roliga saker tillsammans med henne dessa månader. Sen så har jag ju nyss varit på en absolut störd resa till Florida och redan om två veckor så åker jag på ännu ett stort äventyr. Jag tycker ändå att jag gjort det ganska bra för mig själv och jag personligen är stolt över mina val, vilket ändå är det viktigaste.

Jag har snart varit här borta i fyra månader redan, vilket ändå är en hyfsat lång tid, en trejdedel av ett helt år. Jag har fått uppleva så fruktansvärt mycket och det har varit en "emotional rollercoaster" minst sagt. Jag kan dock stolt säga att jag inte längre mår lika dåligt som jag gjorde i början och just nu så känns allting väldigt, väldigt bra igen. Jag ser verkligen fram emot de nästkommande månaderna här i USA innan jag åker hem!

Sen så har jag ingen aning om vad jag ska göra i framtiden längre...men det sparar jag för ett annat inlägg...



fredag 6 februari 2015

Nej, jag längtar inte efter att åka "hem"

Om ni är här för att läsa om Disney World och Universal så kommer ni vara besvikna för jag tänker inte skriva om det idag. Jag vill istället prata om något som jag har velat fått sagt ett bra tag. 

De flesta vet att lilla jag är född i Karlstad, Värmland, Sverige den 9 Augusti 1996. Jag har bott i samma hus i Värmskog hela mitt liv och jag känner mig väldigt lyckligt lottad att få växa upp där. Värmskog är ett väldigt fint ställe med trevliga människor och alla känner alla, jag har en sjö bakom huset och vi har en stor gräsmatta där jag och mina systrar kunde leka när vi var små. Värmskog är ett idylliskt ställe att bo i för många...men inte för mig.

Jag har genom åren fått höra ganska mycket skit när jag sagt att jag inte trivs i Värmskog och Sverige. Det var nästan som om folk blivit defensiva och börjat argumentera emot mig när jag sagt att jag inte trivs att bo hemma. Jag förstår att det är väldigt många som älskar att bo mitt ute på landet och som älskar att bo långt ifrån städer och mycket folk, men det är inte rätt för mig. Jag känner mig väldigt isolerad, ensam och beroende på andra när jag bor hemma och det är något jag inte tycker om. Ju äldre jag blivit desto mer har jag känt så och ju mer olycklig har jag blivit av att bo där. För mig var det en väldigt stor lättnad att bli inneboende i Karlstad men även efter ett par år där så kände jag att jag ville utforska ett nytt ställe.

Att flytta till ett annat land och en annan kontinent var något jag verkligen behövde. Till och med min mamma sa till mig på flygplatsen att visst var hon ledsen att jag skulle åka bort, men hon visste att jag var olycklig hemma...jag tycker det säger ganska mycket om ens egna mamma säger något sånt. Jag är verkligen inte glad hemma.

Vad jag inte kan förstå är varför folk har så svårt att acceptera detta. Jag vet att jag ibland kan ha ganska starka åsikter men att säga att man inte vill åka hem igen, borde inte tas som en förolämpning, vilket jag känner att det oftast gör. Sverige har mycket att erbjuda och jag tycker att det är ett väldigt vackert land och det finns mycket jag älskar hemma också...men det är inte vart jag mår bra. Jag känner att om mina egna föräldrar kan vara förstående om att jag säger det, så borde resten av mina kompisar och andra jag känner kunna vara det. Det är inte en förolämpning eller illa menat utan det är en personlig åsikt och jag kan tyvärr inte hjälpa att jag föddes på en plats där jag inte vill spendera hela mitt liv.

Jag kommer komma hem om lite över två månader och nej. jag ser inte värst mycket fram emot det, för jag vet att jag inte kommer må bra. Visst så saknar jag min familj och mina vänner och allt sånt, det är inte det, men jag känner att jag har "växt ur" Värmskog. Jag kommer sommarjobba där i år och sen så hoppas jag att flytta någon annanstans, förhoppningsvis för gott. Det blir nog inte lika långt som till en annan kontinent...eller ens till ett annat land (vem vet)...men jag kommer inte stanna i Värmskog, något jag personligen tycker är ganska uppenbart.

Vad jag vill få fram med detta inlägg är att jag vill få er alla att förstå att bara för att jag inte trivs hemma i Värmskog så betyder det inte att jag inte tycker om stället. Jag trivs inte där för jag är en väldigt självständig människa som älskar kollektivtrafik och storstäder (haha). Det finns inte mycket där som är riktat åt det jag har intresse för och det finns inget där som utmanar mig så som jag vill. Detta betyder inte att jag aldrig kan tänka mig att bo där i framtiden men 18-åriga Emilia trivs inte i Värmskog och därför tycker jag inte om att bo där och jag tänker inte låtsas som något annat för att göra er nöjda. Om ni har ett problem med det så är det ert problem och inte mitt...sluta ta illa upp för det är verkligen helt patetiskt.

Jag vet att Värmskog och Sverige är fint och att människorna är snälla och att vi har fin kultur, jag vet, det tycker jag med, men det betyder inte att jag vill bo där hela mitt liv. Sluta ta det personligt. och förstå att vi alla är olika och trivs på olika ställen och i olika miljöer.





Bloggarkiv