När är det okej att börja vara ledsen över att det snart är över?

Hur lever folk i nuet? Jag förstår inte riktigt.

Det slog mig igår, att jag inte tar tillvara på den här tiden nog mycket...och jag fick lite smått panik, för hur gör man ens det? Just nu, är jag gladare än jag någonsin varit, jag trivs bättre än jag någonsin gjort, trivs bättre både med mig själv och med vad jag gör. Allt är bara helt jäkla fantastiskt egentligen. Jag har verkligen universums skönaste och roligaste vänner både här och hemma och jag absolut älskar att kalla Skottland mitt hem.

Visst, såklart är inte alla dagar perfekta och ibland är man depp och ledsen, men i det stora hela så är jag otroligt glad just nu. Jag älskar att gå på uni, jag älskar att bo här och jag älskar människorna här. Det är utan tvekan de roligaste och snällaste människorna jag någonsin stött på och jag känner mig så otroligt lyckligt lottad.

Hur tar man vara på den här tiden? Jag är liksom snart halvvägs genom andra året och börjar tänka redan nu på hur ledsen jag kommer vara när allt det här är över. När allt det här är över vet jag inte ens vart i världen jag kommer hamna och i vilket land jag kommer bo. Det är så otroligt tidigt att tänka på det ens, men som vanligt så sitter jag här och får panik för att jag överanalyserar allt.

Jag kommer ju liksom ihåg alla andra gånger ett "kapitel" varit över och hur ledsen man varit. Det kommer ju vara exakt samma här, om inte värre. Jag känner att när man flyttar utomlands så blir verkligen ens kompisar ens nya familj. Känns helt absurt att tänka att jag kanske flyttar härifrån och aldrig bor i samma stad (land!!) som dom här igen?

Känner att jag nog inte borde tänka på det här alldeles för mycket då det inte ens är sådär superrelevant än....men ändå. Hur gör man för att ta vara på allt så mycket som möjligt? Nu när jag tänker på det tidigt så kanske jag kan komma ihåg att uppskatta allting mer? Gud jag blir ju ledsen bara av att tänka på det här och jag har ändå minst 2.5 år kvar här....

Lite därför tänker jag iallafall börja skriva här lite mer. Jag vill ha något att kunna se tillbaka på. Får se hur ofta jag uppdaterar, tänker skriva när jag har något på hjärtat helt enkelt.

Att flytta utomlands

Hallå. Här sitter jag med min kaffekopp i mitt lilla rum i Skottland efter att ha kollat på andra avsnittet av Julkalendern. Jag kände att det ändå gått över tre månader sen jag gjorde ett inlägg här så det kanske skulle vara trevligt att uppdatera er innan hela första terminen är slut iallafall.

Jag bor ju då alltså i Skottland nu, i Edinburgh mer exakt. Här har jag spenderat de senaste tre månaderna och wow, vad mycket som har hänt. Det känns som det alltid brukar kännas, att jag varit här i evigheter samtidigt som att det känns som att jag nyss kom hit. Jag kommer ihåg tredje September som om det var igår, jag kommer ihåg känslan jag hade på flygplatsen och hur det kändes att komma till mitt rum för första gången. Allt var så udda.

Jag har haft hemlängtan lite till och från enda sen jag kom hit om jag ska vara ärlig. Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt upplevt hemlängtan, vilket gjorde det hela extremt jobbigt. Det är väldigt konstigt egentligen att bli inslängd i ett kollektiv med drygt 300 andra på ett campus i en stad som är helt ny (för att inte prata om landet i sig). Man reflekterar extremt mycket, man känner sig ofta väldigt ensam och man saknar det man har hemma. Hemma där man vet sin plats och vet vilka sina kompisar är och har nära till familj och ICA Klingan i Grums och där man kan ta en fika på Nordells i Arvika eller hänga på Mitt i City i stan. Här var allt nytt. Allt. Jag visste inte ens vart närmaste mataffär låg, än mindre vem av alla hundratals människor jag skulle umgås med.

Efter drygt två månader ändras dock allting. Helt plötsligt är inte allt lika spännande och nytt längre utan allt blir mer vardagligt. Jag har en tjej i min klass från Litauen som hade "varnat" mig och min Franska kompis för att detta skulle hända. Hon hade även varnat oss för att vi skulle få sjuk hemlängtan. Vilket var 100% korrekt. Cirka kanske 3-4 veckor sen nu var nog en utav de konstigaste veckorna i mitt liv. Det var verkligen på 2 månaders "sträcket" som de flesta helt plötsligt fick extrem hemlängtan och alla verkade relativt depp och nere, vilket inkluderar mig själv. Jag ville bara åka hem. Det kändes som att jag hade inga kompisar här, som om jag inte passade in här alls och allt jag ville göra var bara att packa mina väskor, ge upp och åka hem. Det var verkligen sjukt jobbigt.

Fast forward till idag så är det helt annorlunda. Jag tror bara man kommer över den där jobbiga två-månaders sträcket så blir det bättre. Det blev det för mig iallafall. Det känns mer som hemma här nu. Det har gått från att vara nytt och spännande och skumt till att vara hemma på ett annat sätt än vad det var innan. Jag känner mig mer bekväm här nu. Inte bara för att min hemlängtan har försvunnit men även för att jag med tiden blir mer och mer nära mina kompisar här. Jag vet inte hur jag haft sån tur som har hittat det mest underbara stora kompisgänget någonsin, men dessa 13 individer har blivit min familj. Jag har träffat så många andra underbara människor här också och i och med det så älskar jag att vara här just nu.

Jag längtar dock fortfarande efter att komma hem och om drygt två veckor så är jag faktiskt hemma igen. Jag får vara hemma i hela tre veckor också vilket ska bli hur skönt som helst. Innan det har jag dock fyra exams som jag nu måste fortsätta plugga för så vi hörs när vi hörs.

Hejdå från Skottland, vi syns snart Sverige

Hur ansökningsprocessen gick till

Hallå hallå. Jag har tänkt skriva detta inlägg ett tag nu för jag tänkte att det kanske skulle kunna informera samt hjälpa andra. Så varför inte liksom.

Jag tänkte alltså bara berätta lite om hur man går tillväga om man vill söka till Universitet i Storbritannien.

Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att söka utomlands ett år sen, helt seriöst, även fast jag gick IB (stor idé att gå IB då egentligen haha). Det var efter att jag hade sökt runt på alla universitet i Sverige och sett att mitt program bara fanns på två ställen. Det ena stället var i Luleå, dit jag inte var så sugen på att flytta och det andra var på Chalmers, där jag absolut inte hade i närheten av betygen för att komma in (svåraste ingenjörsprogrammet att komma in på i Sverige). Sen så bestämde jag och pappa att vi skulle till London i Oktober och i och med det så började jag fundera på att jag kanske borde vidga mina vyer lite och fundera på om jag kanske skulle plugga utomlands istället, jag har ju trots allt betyg som gäller över hela världen pga IB.

Sagt och gjort så började jag googla runt på allt och inget som hade med universitet i England att göra. Ganska snabbt insåg jag att visst det skulle vara kul, men det är även väldigt, väldigt dyrt. Det var då jag kom ihåg att någon nämnt att det var gratis att studera i Skottland för de har ett liknande system som här i Sverige. Det är ganska populärt bland IB-elever att fortsätta studera i Skottland sen. Så jag började helt enkelt söka och kolla på alla universitet i Skottland och se vart de hade mitt program eller liknande program samt vilka betyg som krävdes.

Vidare till själva ansökningsprocessen. Sista datumet att skicka in sin ansökan är i början på Januari. Jag rekommenderar att börja så tidigt som möjligt. Det är absolut INTE lika smidigt och lätt som här i Sverige. Först så måste du fylla i allt om din skolgång och sen alla betyg manuellt. Något som inte är så jättesvårt men det tar tid eftersom man måste göra det manuellt samt att det ibland är förvirrande att fylla i och översätta från ens svenska betyg. Sen så ska man även fylla i vilka jobberfarenheter man haft.

Efter allt det mest "basic" så ska man skriva nåt som heter "Personal Statement". Detta är vad som tar längst tid. Man ska skriva drygt ett A4 (lite mer kanske) och berätta lite om sig själv, varför man valt och skulle passa på det programmet, samt vilka kvalifikationer du har som skulle göra dig värdig en plats på det programmet/universitetet. I stora drag så vill du övertala dom att du är värdig en plats på deras universitet. Detta tyckte jag var väldigt kul för jag älskar att skriva, men samtidigt var det svårt och tog lång tid tills jag blev nöjd. Därför rekommenderar jag att börja tidigt.

Det andra som kanske kan vara lite komplicerat är att du ska ha ett "Letter of Recommendation" från en gammal lärare eller mentor. Jag hade väldigt tur eftersom jag gick just IB och många där söker utomlands sen så därför är många lärare där vana att skriva såna här just för Storbritannien. Annars så är det bara att skriva till någon och fråga om dom är villiga att göra det. Sen så fyller man i deras kontaktuppgifter så får dom sen skriva ett "brev" som dom skickar in till din ansökan. Man får dock inte se detta utan det hålls "hemligt". Om inte såklart du emailar din lärare och ber att få läsa det....vilket också kan leda till att din lärare svarar med att du är för nyfiken och att du absolut inte får se det...vilket kan hända...*host*

Det var i princip det. Man har FEM val. Du kan alltså bara söka till fem olika utbildningar, men alla behandlas som ett förstahandsval. Du kan alltså komma in på fler än ett ställe (jag kom in på 2/5) och du måste sen välja att acceptera eller neka din plats till just det universitetet. Värt att nämna är väl även att det kostar pengar att skicka in en ansökan, cirka 300 kr tror jag om jag kommer ihåg rätt. Jag kände dock att det var mycket värt det eftersom jag verkligen ville börja plugga. Jag kände dock att det var värt att skriva med här så ni inte blir chockade.

Man får sen reda på om man kommit in eller inte individuellt från varje universitet. Jag fick reda på de första i Januari redan och det sista svaret fick jag i mitten på Mars. Efter att man fått sina fem svar så har man tills början på Maj på sig att acceptera sin plats. Därför klämde jag in en resa dit med syrran i slutet på mars/början på april så att jag kunde åka och kolla in universiteten och städerna. Något jag verkligen rekommenderar att göra.

Sååå. Det var väl allt. Ni kan alltid skriva till mig om ni har frågor eller om ni vill läsa mitt Personal Statement för att ha ett exempel. Jag visste verkligen ingenting om hur man gjorde något alls angående allt det här och googlade bara runt och fixade allt själv. Det var lite därför jag ville skriva det här inlägget i hopp om att ge någon annan en idé om hur det funkar. Det gick ju dock bra tillslut ändå för om sex dagar drar jag. Det står även MYCKET mer om hur allt funkar på hemsidan där man söker, jag länkar till den HÄÄÄÄÄR. Det var även ett tag sen jag gjorde hela processen så jag har med all säkerhet glömt bort något.

Hoppas någon kan dra nytta av detta inlägg.
Lycka till!

Vi måste prata mer om självkänsla

Jag blev inspirerad av en video jag såg på Youtube härom dagen där någon pratade just om självkänsla och hennes synpunkter på det hela. Självkänsla är något jag älskar att prata om just för att jag tycker det är så himla viktigt. Förresten så tänkte jag snabbt och simpelt bara förklara skillnaden mellan självkänsla och självförtroende, då det är lätt att blanda ihop dem två orden. Självkänsla handlar om hur du ser dig själv, en självuppfattning, vilket inkluderar både dina starka o svaga sidor. Självförtroende handlar istället mer om hur du tror att du kommer kunna prestera. En handlar asså mer om hur du ser dig själv som person medans det andra mer fokuserar på prestation.

Det jag ville diskutera lite är just självkänsla.

Jag skulle vilja påstå att jag har väldigt bra självkänsla. Jag tror att självkänsla är något som verkligen eskalerar jämsides med ens ålder. Jag tror att det oftast tar väldigt lång tid att bli bekväm i sig själv. Jag känner garanterat att jag blir mer och mer bekväm och accepterande av mig själv ju äldre jag blir. Jag har dock alltid, alltid, sen jag varit liten, haft folk som har sagt att de är avundsjuka över hur bra självkänsla och hur mycket självförtroende jag har. Det har varit så många som har kommit fram till mig genom åren och sagt att de verkligen önskar att de var lika "starka" och utåt och bekväma i sig själva som jag är.

Jag vet inte riktigt jag, men jag personligen brukar nästan alltid tänka att något så dumt som osäkerhet eller samhällets dumma ideal inte ska få ha någon effekt på kvalitén på mitt liv. Jag insåg för inte så länge sen att det verkligen bara är jag själv som hindrar mig själv. Det är ingen annan som säger att jag inte är bra nog för att göra nåt. Det är ingen annan som står och kritiserar min kropp och säger att den inte är bra nog. Det är ingen annan som bryr sig om eller kritiserar vad jag gör i livet, för alla är too damn busy med att oroa över sig själv o sina liv. Sannare ord finns verkligen inte och om det nu mot förmodan ändå skulle vara någon som skulle göra det så är det dags att bryta kontakten med den människan.

Sanningen är att vi alla står i vägen för oss själva och en dag blev jag bara så jävla arg på mig själv att jag slutade, och i och med det eskalerade min självkänsla till vart jag är just nu. Det är verkligen helt patetiskt och väldigt, väldigt ironiskt att det är en själv som sabbar för en själv. Respekterar du dig själv för vart du är i livet just nu, hur du ser ut just nu och hur din personlighet är just nu, så kommer du att älska livet så mycket mer. Det gäller att inse att du inte kan ändra på dig själv över en dag ändå, så varför ens bry dig. Man kan verkligen inte ta sig själv så seriöst, och man borde inte låta ens osäkerheter hindra en från att leva sitt liv till 100%.

Just därför är detta med självkänsla något jag verkligen brinner för. Jag skulle kunna skriva flera hundratals inlägg om detta om det betydde att folk fick bättre självkänsla. Jag ser vänner, bekanta och främlingar som varje dag hindrar sig själva att leva fullt ut pga att de är för osäkra och bryr sig om vad andra ska tycka och tänka. Det gör mig så fruktansvärt ledsen men även irriterad och arg. Detta med att bry sig om vad andra tycker och jämföra sig med andra tar så mycket energi och fokus från det som verkligen spelar roll här i livet och det gör mig så otroligt ledsen.

Nej. Som ni märker så skulle jag kunna fortsätta att ramble på om detta i evigheter. Jag tycker det är så viktigt och jag tycker det är något som vi borde och måste prata mer om. Så därför tänker jag även göra det.

Det här med att flytta utomlands

Hejhej, sitter här med en kaffekopp i hopp att det ska ge mig lite mer energi så jag kan dra ut och träna sen. Tänkte iallafall att jag kunde skriva ett inlägg medans jag väntar på att koffeinet ska kicka in.

Jag tänkte skriva lite om det här med att flytta utomlands. Igår var det 20 dagar tills jag ger mig av. I drygt 3 månader har folk frågat mig om jag är nervös. Vilket jag faktiskt inte är. Det känns inte riktigt som rätt ord iallafall. Jag skulle mer sig förväntansfull men även lite orolig inför vissa saker.

Vissa dagar kan jag verkligen ifrågasätta mig själv vad det är jag håller på med. Det är ju ganska läskigt att slänga sig iväg på ett plan till ett land man inte direkt vet något om. Min kunskap om Skottland är i princip att de spelar säckpipa och har kiltar på sig, är hem till Loch Ness monstret, att sporten golf startades där samt att enhörningen är deras "landsdjur". Det är så långt min kunskap sträcker sig och jag har tänkt att bosätta mig där och studera där på universitetsnivå. Galet enligt vissa, spännande enligt mig, men samtidigt lite scary såklart.

Jag skulle dock fortfarande inte säga att jag är nervös. Min nervositet för såna här saker försvann när jag var 15. Det var första gången jag satte mig på ett plan helt själv och flög till ett nytt ställe där jag inte kände någon (Nashville, Tennessee). Då var jag nervös. Jävligt nervös. Jag trodde lugnt att vakterna på flygplatsen i Philadelphia skulle ta in mig på förhör för jag var så nervös, true story. Efter det har det liksom...släppt. Jag blir inte nervös för att flytta och åka till nya ställen på samma sätt längre. Jag är istället mer orolig för att jag inte ska lyckas skaffa vänner eller att jag inte ska trivas på programmet eller klara studierna....men det skulle jag vara här hemma i Sverige också. Så själva flyttmomentet är bara kul för mig. Kul att prova på hur det är att bo i ett nytt land i Europa.

Ska bli väldigt intressant det här. Taggar för en kulturchock och att känna mig vilsen o överväldigad i minst en månad.

Tjugo

Hello! Kände att det var dags för ett premiärinlägg från min nya laptop.

Hoppas allt är bra med er. Själv så sitter jag på min säng, dricker lite rosé och filosoferar över livet. Det har varit en spännande vecka. Det inkluderar även förra helgen då det var Hamnfesten. Lika roligt som vanligt. Jag gick ju sexan till nian i Arvika på Kyrkebyskolan, så Hamnfesten är en helg där man får träffa en massa gamla vänner och bara ha en galen helg tillsammans.

Sen på måndag så fyllde min kära fader år och dagen efter det så var det min tur. 20 år blev jag. Det är ganska mycket det, men samtidigt ack så ungt. Livet är verkligen spektakulärt. Jag tycker att jag har sett så mycket. gått igenom så mycket och upplevt så mycket, men det är bara toppen på isberget egentligen.

Jag hade lite ångest över att fylla 20, eller ganska mycket faktiskt. Jag tycker att 20 känns gammalt. Man brukar väl säga att tonåren är ganska tuffa och det kan jag väl inget annat än hålla med om. Jag spenderade de första åren med att känna mig utanför och konstig under högstadiet som många andra och sen resterande fem år av att kämpa med depression/ångest och olika problem, samtidigt som jag kämpade mig genom den tuffaste gymnasielinjen man kan gå i Sverige. Mycket roligt. Rekommenderar inte riktigt den kombinationen asså haha.

Jag kan verkligen säga att jag har utvecklats och lärt mig otroligt mycket de här senaste åren och jag känner verkligen att jag inleder mina "twenties" starkare än någonsin. Det känns otroligt skönt. Det har varit flera gånger i mitt liv, speciellt de senaste 3 åren, då jag aldrig trodde att jag skulle klara mig till 20, jag tror det är därför den här födelsedagen har varit en sån stor men samtidigt skrämmande grej för mig.

Iallafall. I made it. Bring on nästa decennium.

Nu ska jag sova och ladda upp inför morgondagen då mina kompisar tydligen planerat att vi ska fira att jag fyllt år. Spännande!

Bara en liten end note på det, hur kul är det egentligen inte att jag haft den här bloggen sen jag var 14 (!!!) år? För mig är det LÖJLIGT roligt att gå tillbaka och läsa gamla inlägg. 

End note nummer 2, har tänkt att börja blogga mer nu när det närmar sig flytt och universitets-start. Det kanske är lite "ute" med att blogga...? Fast i och för sig, det är okej. Då kan min blogg vara den enda bloggen ni läser. End of end note.

Brexit

Idag är det 52 dagar kvar tills jag ska bege mig söderut till lilla Skottland och Edinburgh. Det känns väldigt overkligt om jag ska vara ärlig. Det känns inte riktigt som att jag ska flytta utomlands igen, men förhoppningsvis börjar det kännas lite mer verkligt närmare själva datumet. Den 3 September är det alltså planerat att jag ska sätta mig på ett plan med mina väskor och starta ett nytt äventyr i Storbritannien.

På tal om just Storbritannien så får vi väl se om Skottland fortfarande är kvar i det om ett par år. Det är väl ingen som har missat hela Brexit-problemet där Storbritannien nu ska gå ur EU. Jag kallar det ett problem för att det är ett problem för sånna som jag, som har planerat att flytta dit. England vill iallafall gå ur EU, om jag ska vara mer exakt. Älskade Skottland röstade ju för att vara kvar, med stor marginal. Så nu ska det istället ske en ny omröstning om de ska vara kvar i Storbritannien eller inte, för att själva sen kunna vara kvar i EU.

Det som inte så många vet är att Skottland faktiskt inte är ett eget självständigt land. Det är en "självstyrande riksdel" inom Storbritannien. Så väljer Skottland att lämna Storbritannien och bli ett självständigt land så är det väldigt, väldigt stort. Jag kanske får vara med om något historiskt under min tid där. Vem vet vad som händer.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag inte 100% på vad det skulle innebära just för mig om detta nu skulle ske. Det känns som en sån grej som man får ta då, även fast det är något jag reflekterat över ganska mycket de senaste veckorna. Vad jag vet säkert är att jag, under mina fyra år, inte kommer ha några problem med att få utbildningen betald av de skottska myndigheterna, för det har mitt universitetet fixat för oss, snälla som dom är. Det är ju som sagt gratis att plugga där om man är EU-student. Sen gör ju EU att jag kan bo och jobba där utan att behöva visum osv. Skulle detta ändras så kan ju det påverka det, samt bli väldigt dyrt.

Hur som helst så hoppas jag verkligen att Skottland blir kvar i EU och att detta inte kommer påverka mig och min studietid värst mycket. Det är nervöst nog att flytta utomlands till ett helt nytt land där man inte känner någon. Det är nervöst nog att börja plugga på universitet. Nu måste jag även följa detta och se om stället jag ska flytta till kommer bli ett självständigt land samt om de kommer bli kvar i EU.

Dålig timing detta och väldigt onödigt. Tycker jag.