Att flytta utomlands

Hallå. Här sitter jag med min kaffekopp i mitt lilla rum i Skottland efter att ha kollat på andra avsnittet av Julkalendern. Jag kände att det ändå gått över tre månader sen jag gjorde ett inlägg här så det kanske skulle vara trevligt att uppdatera er innan hela första terminen är slut iallafall.

Jag bor ju då alltså i Skottland nu, i Edinburgh mer exakt. Här har jag spenderat de senaste tre månaderna och wow, vad mycket som har hänt. Det känns som det alltid brukar kännas, att jag varit här i evigheter samtidigt som att det känns som att jag nyss kom hit. Jag kommer ihåg tredje September som om det var igår, jag kommer ihåg känslan jag hade på flygplatsen och hur det kändes att komma till mitt rum för första gången. Allt var så udda.

Jag har haft hemlängtan lite till och från enda sen jag kom hit om jag ska vara ärlig. Det är första gången i mitt liv som jag faktiskt upplevt hemlängtan, vilket gjorde det hela extremt jobbigt. Det är väldigt konstigt egentligen att bli inslängd i ett kollektiv med drygt 300 andra på ett campus i en stad som är helt ny (för att inte prata om landet i sig). Man reflekterar extremt mycket, man känner sig ofta väldigt ensam och man saknar det man har hemma. Hemma där man vet sin plats och vet vilka sina kompisar är och har nära till familj och ICA Klingan i Grums och där man kan ta en fika på Nordells i Arvika eller hänga på Mitt i City i stan. Här var allt nytt. Allt. Jag visste inte ens vart närmaste mataffär låg, än mindre vem av alla hundratals människor jag skulle umgås med.

Efter drygt två månader ändras dock allting. Helt plötsligt är inte allt lika spännande och nytt längre utan allt blir mer vardagligt. Jag har en tjej i min klass från Litauen som hade "varnat" mig och min Franska kompis för att detta skulle hända. Hon hade även varnat oss för att vi skulle få sjuk hemlängtan. Vilket var 100% korrekt. Cirka kanske 3-4 veckor sen nu var nog en utav de konstigaste veckorna i mitt liv. Det var verkligen på 2 månaders "sträcket" som de flesta helt plötsligt fick extrem hemlängtan och alla verkade relativt depp och nere, vilket inkluderar mig själv. Jag ville bara åka hem. Det kändes som att jag hade inga kompisar här, som om jag inte passade in här alls och allt jag ville göra var bara att packa mina väskor, ge upp och åka hem. Det var verkligen sjukt jobbigt.

Fast forward till idag så är det helt annorlunda. Jag tror bara man kommer över den där jobbiga två-månaders sträcket så blir det bättre. Det blev det för mig iallafall. Det känns mer som hemma här nu. Det har gått från att vara nytt och spännande och skumt till att vara hemma på ett annat sätt än vad det var innan. Jag känner mig mer bekväm här nu. Inte bara för att min hemlängtan har försvunnit men även för att jag med tiden blir mer och mer nära mina kompisar här. Jag vet inte hur jag haft sån tur som har hittat det mest underbara stora kompisgänget någonsin, men dessa 13 individer har blivit min familj. Jag har träffat så många andra underbara människor här också och i och med det så älskar jag att vara här just nu.

Jag längtar dock fortfarande efter att komma hem och om drygt två veckor så är jag faktiskt hemma igen. Jag får vara hemma i hela tre veckor också vilket ska bli hur skönt som helst. Innan det har jag dock fyra exams som jag nu måste fortsätta plugga för så vi hörs när vi hörs.

Hejdå från Skottland, vi syns snart Sverige