Hemma är inte alltid bäst

De senaste veckorna har jag varit ganska nere. Jag har blivit passiv och inte riktigt tagit hand om mig själv som jag borde, hamnat i dåliga vanor igen. Hemma är inte rätt plats för mig.

När jag "flyttade" för första gången i tvåan så visste jag att jag äntligen skulle kunna ta tag i ett utav de största och viktigaste sakerna i mitt liv, min hälsa. Vilket jag även gjorde, jag var så jävla grym och jag är så sjukt stolt över mig själv. Jag var 16 år och gick ner 20 kg helt själv. Jag ligger fortfarande kvar där, just nu då jag käkat skit i flera dagar utav ren desperation har jag nog lagt på mig lite extra i vattenvikt, men hur som helst så ligger jag fortfarande kvar runt minus 20 kg. Men jag är rädd. Herregud, ni anar inte. Hemma är förknippat med dåliga vanor, dåliga vanor som jag lätt trillar tillbaka i, som jag har trillat tillbaka i, tyvärr.

Jag är inte glad när jag är hemma, när jag är fast, när jag är isolerad, när jag är här. Jag har alltid haft svårt med att leva i nuet. Just nu är jag fast här i Värmskog och jag har sånna oerhörda problem med det. Jag vantrivs så fruktansvärt. Jag är inte riktigt menad för det här lilla stället och att vara fast här i tre månader till skrämmer mig. Jag jobbar mycket, vilket är bra, men samtidigt inget jag ser fram emot under dagarna. Jobbet kommer ta slut och jag kommer inte att ha någonting att göra. Jag tar inte hand om mig själv här. Jag trivs inte. Jag är fast. Jag är uttråkad.

Allt är enformigt; jobbet, människorna, stället. Ett ställe där det vore lätt för mig att fixa bra rutiner för mig själv men där jag alltid misslyckas. Jag är fast på stället där jag alltid misslyckas. Det är vad det här stället står för för mig. Stället där gamla Emilia hamnar i en gigantisk fight med nya Emilia och nya Emilia är inte riktigt så stark som hon tror...

Så vad fan gör man. Man flyttar om tre månader. Tre månader där jag skulle kunna göra någonting bra för mig själv eller tre månader där jag förstör allt som jag har jobbat så hårt för. Allt är upp till mig själv, det har jag lärt mig, ingen kommer komma och rädda mig från det här stället och ingen kan göra det bättre förutom jag själv.

Kanske är det dags att äntligen lyckas i stället där jag alltid har misslyckats förut.