Så vart står jag nu i förhållande till allt detta. Under all stress och kaos så lyckades jag på något sätt fixa en Au Pair familj inom ärligt två dagar i höstas. Jag hade inga vidare planer på att vara just Au Pair, men nu är jag otroligt nyfiken och spänd på att se hur detta kommer gå. Den 17 Oktober lämnar jag lilla landet lagom bakom mig för att upptäcka och utforska soliga Kalifornien - en del av Staterna som jag aldrig förut hälsat på. Jag har ingen aning om hur länge jag kommer vara borta vilket gör det hela mycket mer spännande. Vem vet när jag kommer tillbaka, jag kanske vantrivs och kommer hem efter en månad, eller så kanske jag aldrig kommer tillbaka (just kidding).
Jag vill fortfarande bli pilot. Jag kommer nog alltid att ha den framtidsdrömmen, men vem vet. Jag kan vara så otroligt spontan ibland att jag inte riktigt vågar lita på mig själv när jag säger vad jag vill göra i framtiden. Drömmen om att en dag flyga ett passagerarplan kommer dock nog alltid finnas kvar.
18 år blir lilla jag i alla fall. Jag har klarat mig så här långt. Jag har klarat 13 år i skolan och har nu ett IB-diplom. Jag har lite pengar efter sommarens jobb på cafét samt studenten. Jag har två medborgarskap som ger mig en massa olika jobb- och boendemöjligheter. Jag har vänner och familj lite överallt i världen. Jag har (förhoppningsvis) ett körkort om ett par månader. Jag har ett huvud fullt med idéer och ett äventyrslystet hjärta som bara vill upptäcka allt i hela världen.
Under 17 år har jag växt och formats i Värmskog, Arvika och Karlstad, till den jag är idag. Nu är det dags att se vad resten av världen har att erbjuda den lite äldre och mognare (kan diskuteras) Emilia. Cheers to that!
Hur det känns att fylla 18.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar