Ensam

Jag känner mig otroligt ensam. Från att ha varit omringad i skolan av en massa vänner är jag nu helt plötsligt väldigt ensam. Flera av mina närmaste vänner bor långt borta, är upptagna och/eller hänger med deras flick/pojkvänner medans jag bara är här. Ensam som vanligt.

Om drygt en och en halv månad så flyttar jag och jag är väldigt osäker på vad jag lämnar bakom mig. Jag både ser fram emot och fasar den här flytten. Jag är livrädd. Jag vet inte hur jag ska överleva utan mina vänner....men samtidigt så är det det jag gör nu, den enda skillnaden blir väl avståndet.

Helt ärligt så känns det som om ingen kommer sakna mig. Det känns som om ingen jag känner, känner så som jag gör. Det känns inte som om någon vill ens försöka spendera tid med mig innan jag flyttar. Alla är upptagna med sitt. Det känns nästan som om man är lite osynlig ibland. Hör man inte av sig till folk så händer det aldrig att de själva hör av sig, så har det alltid varit för mig. Detta leder till att det ständigt känns som jag tvingar folk att vara vän och umgås med mig.

Ibland tänker jag att jag lika gärna borde ge upp. Låta folk vara i fred. Låta folk göra sitt. Om ett tag så sticker jag ändå. Då slipper de iallafall tvingas vara med mig.

Samtidigt så vill jag inte flytta ifrån allt och alla.