Hej, här är jag igen. Redo att skriva och skapa rubriker som kommer att irritera en del av Sveriges befolkning. Jag blev inspirerad av en diskussion jag hade med mina föräldrar om idrotten i svenska skolsystemet. Mina föräldrar hade ändå ganska olika synpunkter på det hela, precis som resten av folket, men jag tänker börja med att skriva lite om mina egna uppfattningar genom min skolgång här i Sverige om själva idrottslektionerna.
Jag kan först börja med att säga att jag tycker att jag hade underbara idrottslärare, så det var det absolut inga problem med. De var alltid engagerade, de pushade och försökte alltid att få alla i klassen att vara med. Dock så är det väl lika bra att vara ganska framåt i detta inlägg - idrotten gav mig otrolig ångest. Nu innan ni börjar få helt fel bild av det hela, så måste jag tillägga att jag faktiskt tyckte om att ha idrott i skolan, det var faktiskt ett utav mina favoritämnen tro det eller ej. Det hjälpte dock inte faktumet att jag ändå hade otrolig ångest inför varje lektion.
Nu är det kanske inte så lätt att sätta sig in i just huvudet på en knubbig och kort 13-årig tjejs hjärna där det fanns en hel hög av dålig självkänsla, prestationsångest och kroppsångest redan vid ung ålder. Jag var inte så himla smidig av mig, jag har aldrig kunnat springa snabbt eller långt och jag är väldigt svag. Som "tur var" så hade jag ändå bra bollkänsla, jag var bäst i klassen på att simma och jag kämpade alltid på som om mitt liv hängde på det, vilket gjorde att jag ändå var hyfsat medel i ämnet och att mina lärare ofta gav mig beröm för hur hårt jag kämpade.
Även om jag nu överlevt det hela så kan jag tänka tillbaka ibland på vissa specifika minnen med idrotten och känna hur det vänder sig i magen. Lekarna där man skulle bära på varandra, vilket inte riktigt behöver förklaras, för alla som är större än det "normala" vet vad jag pratar om, det är fan inte en lek, det är plågsam ångest i 15 minuter (eller hur länge denna mardröm till lek håller på). Jag kommer ihåg friluftsdagarna när man tex skulle cykla tillsammans med 50 andra ungar - jag sa till mamma att jag var sjuk för jag vägrade, min ångest var så stor att jag helt enkelt inte ens kunde gå till skolan. När man som tjej hade mens och inte kunde vara med på badlektionen och helt plötlisgt visste hela ens högstadieklass att man hade mens (kanske inte verkar som en så stor grej men när man är 14 år så är det det). Inte minst att behöva byta om i omklädningsrummet med alla andra tjejer när man hade sin mens, det är inte alltid det roligaste kan jag meddela, personligen har jag mer kroppsångest då och man känner sig inte alltid så fräsch. Inte för att glömma fyslektionen som vi hade ute på en mosse där jag sjönk ner till midjan i äcklig sörja och fick panik för att jag satt fast och fick ta i för kung och fosterland för att inte försöka dö....måste jag ens säga något mer än "beep-testet". Tänk er att byta till en helt ny klass i sexan, du är rädd, du är osäker, du är värdelös på att springa och bara några veckor efter skolstart så får du veta att du ska göra ett test tillsammans med din nya klass där ni ska springa tills ni inte orkar mer. Jag kom till nivå 3. Enough said där....men det var tur att jag var bra på bollsporter iallafall, annars hade jag fan inte fått några vänner.
Listan är lång för mig. Jag hade ångest inför varje lektion. Vad är det för något denna vecka? Fotboll. Thank god. Ska vi ut och sprnga 5 km? Gud vad kul att se hur allas ryggar försvinner framför mig medans mina lungor brinner och jag tvingas gå istället.
Idrott är bra. Idrott ska finnas i skolan. För min del får det gärna finnas mer idrott i skolan till och med. Tycker jag att man ska få betyg i det? Nej. ALLA är i olika stadier under tonåren. Vissa är helt okej med sina kroppar men det är många som hatar dom. Vissa tränar utanför skolan och har gjort det enda sen de var små, men inte alla. Vissa är vana att byta om i omklädningsrum med 10 andra tjejer, men för vissa är det veckans värsta händelse.
Jag tyckte om idrott, jag fick VG i högstadiet och kämpade som ett jävla svin för det. Jag hade otrolig prestationsångest inför varje lektion för jag visste att lilla överviktiga jag skulle få kämpa dubbelt så mycket och slita som ett djur för att orka hänga med och prestera bra nog för mitt jävla VG jämfört med långa, starka, vältränade Pelle som sprang 4 mil i veckan på fritiden och lyfte skrot varje kväll hemma i garaget. Jag mådde illa inför lektioner där jag visste att vi skulle göra saker jag inte var bra på. Jag visste att jag skulle se ut som en jävla idiot när jag försökte göra olika gymnastiska övningar, men tvungen att göra det var man, hur mycket man än ville springa och gömma sig någonstans.
Jag tror att en otrolig stor del av alla tonåringar skulle må bättre av att inte få betyg i idrott, men ändå ha det som en obligatorisk lektion. Helt plötsligt skulle mycket utav ångesten inför och under lektionerna försvinna och istället skulle man kunna lägga fokus på att ha kul samtidigt som man fick en bra dos av träning under skoltid. Var man inte bra på något så behövde man inte vilja ta livet av sig utan istället så kunde man göra sitt bästa med vetskapen om att ens prestation på löprundan inte skulle ha någon effekt på ens betyg.
Jag förstår att det är väldigt svårt för många att förstå hur jobbigt det egentligen är för vissa och därför känner ja personligen att att ta bort betygen och pressen från idrottslektionerna skulle vara en bra lösning för elever som både älskar och hatar idrott. Om man ändå nu vill ta idrott på blodigt allvar så finns det tusentals klubbar runt om i hela landet som brinner för hundratals olika sporter och tävlingar och evenemang där detta är möjligt, jag har själv spelat och tävlat i både fotboll och pingis en stor del utav mitt liv och älskat det.
Däremot tycker jag inte att ordet "idrott" ska behöva ge vissa unga (och gamla) tonåringar i skolan ont i magen längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar