Jag vet inte

Vilken trevlig liten tisdag. Egentligen borde jag göra något vettigt...som att plugga typ, men eftersom jag gett upp på hoppet om en framtid så kände jag att jag lika gärna bara kan blogga och skriva om mitt liv istället. For your entertainment. I always end up here.

Nej vad dramatisk jag låter. Egentligen är det inte så illa, mina hormoner spökar lite och jag går runt och överanalyserar mitt liv som vanligt, vilket ganska sällan leder till något bra har jag märkt. Ibland får jag verkligen känslan av att man skulle vara så mycket lyckligare om man bara inte brydde sig ett skit om något här i världen. Tänk om man bara inte orkade bry sig om alla konflikter i ens liv, om man inte brydde sig om hur alla ens vänner mår 24/7 och inte riktigt brydde sig om hur ens framtid eller liv kommer bli.

Jag var hos doktorn typ ett par veckor sen nu. Jag är väldigt, väldigt darrhänt och jag känner att det har blivit värre på senare tid. Sen så gick typ hälften av mitt hår av på mitten också. Skitkul. Därför jag helt plötsligt fick klippa av allt. Jag fick höra att det förmodligen (most likely) är typ "aftermath" av min depression och att det förmodligen är för att jag är stressad också.

Jaha, tänkte jag. Stress asså. Jag känner mig inte speciellt stressad. Inte så att jag har ett speciellt stressigt liv just nu eller så, men något är ju obviously fel på mig eftersom jag konstant darrar som ett asplöv och tappar mitt hår. Efter det där lilla samtalet så har jag verkligen försökt tänka efter lite mer på hur jag mår och hur jag tänker och jag kan meddela er att jag själv har börjat inse hur ohälsosam jag är inombords.

Mina dagar går ut på att inte bara överanalysera mitt liv 24/7 och peka ut allt som är fel och allt som kanske kan GÅ fel, men resten av tiden sitter jag och trycker ner mig själv och säger att jag inte gör bra nog ifrån mig och att jag inte presterar bra nog. Jag tror detta är ganska vanligt i min ålder, förmodligen ganska vanligt genom hela livet. Det var dock inte förrän jag själv nu har sett hur det har börjat påverka mig fysiskt som jag har insett allvaret i det. Ganska patetiskt hur det ska behövas något så extremt för att man ska "vakna" och inse att man kanske, bara kanske, borde lugna ner sig lite.

Jag vet dock inte hur. Jag har alltid varit såhär. Hur slutar man vara stressad? Som jag skrev i början så vore det ju teoretiskt sett underbart att bara släppa allt ansvar och bara vara. Det funkar ju dock inte i praktiken. Jag kommer förmodligen fortsätta stressa över vad jag ska göra till hösten och om jag kommer trivas. Kommer jag skaffa vänner? Kommer jag flytta utomlands? Kommer jag ens tycka om att plugga det jag valt? Tänk om jag inte klarar av studierna? Kommer jag ens välja att börja plugga? Vad ska jag göra annars?

Ja ni vet. Det vanliga. Jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär för helt ärligt, när är man inte stressad över saker? Asså är du inte det så får du gärna skriva till mig hur fan du gör och hur det känns. Jag tror att alla definitivt är det, jag tror bara att vi alla väljer att handskas med det på olika sätt och att det påverkar vissa mer än andra. Jag är inte bra på att hantera stress. Obviously. Det är något som jag måste jobba på. Jag vet bara inte hur. Meditation? Yoga? Dricka grönt te och göra akupunktur tre gånger i veckan?

Nej jag vet inte alltså, tappar hellre allt mitt hår än att göra något utav de ovanstående. Så nu får jag väl börja stressa över att jag inte vet hur jag ska sluta vara så stressad.