Mina år på gymnasiet

Jag tror att det är under ens tre år på gymnasiet som man utvecklas mest och där man finner sig själv. Jag hoppas i alla fall att fler än jag har fått känna samma sak; nämligen friheten att kunna vara precis som man är. Under mina tre år på gymnasiet har jag aldrig känt att jag behövt ändra mig på något sätt för att passa in, få vänner eller få känna mig bekväm i klassen och skolan. Jag har ändå förändrats väldigt mycket under dessa tre år.

I ettan var jag väldigt väldigt nere. Jag skulle nog säga att jag var deprimerad i början på ettan. Jag är en väldigt glad person, så att vara så ledsen som jag var då var väldigt annorlunda och läskigt för mig. Med mina vänner i skolan så var allting helt okej, men när jag kom hem kommer jag ihåg att jag gick upp till mitt rum och la mig i sängen och mådde så himla dåligt varje kväll. Jag visste att någonting var fel och under den tiden tänkte jag byta linje flera flera gånger, men mina klasskompisar i skolan blev så arga på mig när jag sa det och vägrade tillåta mig göra det så jag sköt upp det hela tiden (bless them). Mot våren blev jag mer bekväm i skolan och mådde bättre. Det var även under denna tiden som min syster började träna och gå ner i vikt vilket inspirerade mig väldigt mycket och jag började lite smått själv.

Under sommaren av 2012 spenderade jag lite över en månad i USA. Det var utan tvekan den bästa och roligaste upplevelsen jag haft. För första gången hade jag själv flugit till en familj jag aldrig träffat förut och till min förvåning kändes det direkt när jag träffade mamman på flygplatsen, som om jag kommit hem. Jag vet inte hur jag ska förklara den känslan, men direkt så kände jag mig så bekväm i deras sällskap och jag passade in på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag ser dom nu som mina extra föräldrar. Det var nog under den resan och tiden som jag spenderade med dom som jag blev bekväm med mig själv kombinerat med viljan att bli nyttigare och ta bättre hand om mig själv. 

Efter den bästa sommaren i mitt liv började jag sen tvåan. Jag pressade mina föräldrar att låta mig i alla fall vara inneboende i Karlstad eftersom dom inte ville att jag skulle ha egen lägenhet än. Jag visste att jag skulle behöva bo "ensam" om jag skulle kunna nå mina mål jag satt upp för mig själv. Höstterminen i tvåan var nog den bästa. Det var då jag gick ner som mest i vikt och jag mådde så mycket bättre än jag någonsin gjort. Jag trivdes äntligen i skolan och hela viktnedgången var ju hur spännande som helst! I våras började det dock gå trögare och trögare att gå ner i vikt och under det här året har jag inte alls gått ner så mycket, vilket har varit väldigt jobbigt och omotiverande. I somras så var jag hemma och jag hade en riktigt bra sommar som jag nämnt tidigare. Jag tränade även på bra och även om jag inte såg lika stora resultat längre så fortsatte jag kämpa på.

Nu när halva trean är avklarad så måste jag erkänna att jag verkligen växt som person. Jag har växt upp något så otroligt. Jag har mycket mer erfarenhet och är mer ansvarstagande. Trean har än så länge varit väldigt stressig och detta är något som har influerat min mentala hälsa. Än en gång hittar jag mig själv liggandes i sängen efter skolan, deprimerad och ångestfylld med gråten i halsen. Jag har även kämpat hela året med väldigt ångestfyllda tankar kring mat. Jag tycker inte om att säga att jag har/har haft en ätstörning eftersom jag inte varit diagnostiserad, men jag skulle nog kunna påstå att jag har haft det till en viss nivå just på grund av tankarna och känslorna jag upplevt pga just mat. Det är inte förrän dessa senaste två månaderna som jag har kunnat äta onyttigt utan att få extrem ångest efteråt. Det återkommer fortfarande, som idag då jag inte fick i mig någonting förrän åtta på kvällen och det jag fick i mig då var i slutändan bara skräp. Som ni förstår så har jag alltså väldigt mycket på gång i mitt huvud detta år. På detta kämpar jag genom alla inlämningar i skolan och försöker hålla humöret uppe varje dag. Har även en framtid att börja fundera på och jag skulle ljuga för er om jag sa att det inte skrämmer mig lite grann. 

Jag vill skriva det här inlägget i hopp om att någon därute känner sig mer bekväm i faktumet att man fuckar upp ibland. Mina tre år på gymnasiet har än så länge varit som en bergochdalbana, det har varit väldigt positiva tider och samtidigt väldigt negativa perioder. Jag har växt som människa, blivit mer bekväm i mig själv som person och fått vänner för livet. Jag har lärt mig att inte ta saker så himla seriöst, lärt mig att saker tar tid och lärt mig att det är okej att släppa allt ett tag och ta en paus. Seriöst, gymnasiet är tiden då man fuckar upp, acceptera det från början and go with the flow. Jag är 100% säker på att jag kommer ta mig ur den här lilla deppiga perioden i mitt liv just nu, för jag har gjort det förut. Resten av min gymnasietid är fortfarande obestämd och redo att upptäckas och jag är säker på att jag kommer skapa fler roliga minnen under den kvarstående tiden.
Avslutar detta inlägg med att säga att varenda en av er, vuxen som tonåring, har alltid möjligheten att kontakta mig här på bloggen eller genom Facebook om det är någonting ni vill prata om. Bjuder även på en trevlig liten bild på mig under alla tre jular under min gymnasietid. Även om jag förändrats mycket på insidan så tror jag att utsidan förändrats nästan lika mycket!