Plan B

I oktober så åkte ju jag till Kalifornien. Jag kände väldigt, väldigt snabbt att det inte skulle funka så fort jag kom dit. Jag är väldigt bra med människor och jag kunde direkt se och känna att det inte skulle funka för mig. Jag stannade ändå kvar i en månad och planen var att jag skulle vara kvar tills december men efter att i princip fått höra att de ville att jag skulle åka tidigare (jag vet, väldigt snällt att säga till en 18-åring som inte har någonstans att riktigt ta vägen) så bestämde jag mig för att dra därifrån så snabbt som möjligt. Jag var otroligt deprimerad under tiden jag var där och utan min ena kompis där så hade jag nog blivit lite (mer) galen haha.

Hur som helst så tog jag mig ur den situationen och nästa steg var ju att klura ut vad jag skulle göra näst. Jag visste väldigt säkert att jag inte vill hem, även om det kanske är det självklara valet för många så ville jag inte åka hem till Värmskog igen. Jag har ju väldig tur som har släkt här, även om det var på andra sidan landet så hade jag ändå någonstans att landa. De första veckorna var väldigt känslosamma och jag var ganska depp och visste inte vad jag höll på med och kände mig mest som en stor failure. Samtidigt så tappade jag kontakten med några hemma vilket gjorde allt tio gånger värre eftersom jag kände mig så otroligt ensam.

Jag tog kontakt med några vi känner och fick då möjligheten att passa en hund åt mammas bästa vän här i New York. Samtidigt så tog jag även kontakt med hon som jag åkte till Florida med och i och med det så hade jag fixat lite planer och något att se fram emot. Jag sökte även lite jobb här men det hände inte värst mycket på den fronten så jag bestämde mig för att fokusera på att resa istället.

Om två veckor så kommer jag att flyga till Nashville, Tennessee. Jag kommer vara på resande fot i drygt fem veckor innan jag kommer tillbaka hit till New York för ett par dagar innan jag och Sara åker till Pennsylvania över påsk tillsammans. Sen så kommer jag ha en dryg vecka här innan jag tar mitt pick och pack och drar mig hemåt mot lilla landet lagom och starkt kaffe (äntligen...vad är det här blaskiga vattnet som dessa Amerikaner kallar för "kaffe").

Jag är otroligt stolt över mig själv som först och främst tog mig ur en väldigt tuff situation men som även kämpade vidare och inte åkte hem. Istället så har jag fått lära känna min släkt och vissa utav våra vänner bättre, jag har även träffat Sara här och gjort så himla roliga saker tillsammans med henne dessa månader. Sen så har jag ju nyss varit på en absolut störd resa till Florida och redan om två veckor så åker jag på ännu ett stort äventyr. Jag tycker ändå att jag gjort det ganska bra för mig själv och jag personligen är stolt över mina val, vilket ändå är det viktigaste.

Jag har snart varit här borta i fyra månader redan, vilket ändå är en hyfsat lång tid, en trejdedel av ett helt år. Jag har fått uppleva så fruktansvärt mycket och det har varit en "emotional rollercoaster" minst sagt. Jag kan dock stolt säga att jag inte längre mår lika dåligt som jag gjorde i början och just nu så känns allting väldigt, väldigt bra igen. Jag ser verkligen fram emot de nästkommande månaderna här i USA innan jag åker hem!

Sen så har jag ingen aning om vad jag ska göra i framtiden längre...men det sparar jag för ett annat inlägg...