Kom att tänka på en sak förut, i år började ju jag IB på Älvkullen i Karlstad, innan det så gick jag på Kyrkeby i Arvika. Men det känns som om jag aldrig har gått i Arvika. Vissa gamla kompisar och klasskamrater känns redan som främlingar bara för att man inte träffar dom varje dag som man brukade göra. Det känns som om det var evigheter sen jag gick runt i kyrkebys korridorer och det känns som åratal sen vi slutade nian.
Men jag vet inte om det är negativt elr positivt att det känns så. Det känns så himla härligt att slippa samma rutiner som man hade i 4 år på kby och att få komma till en ny stad med nya människor är awesome! Det är gött att få komma till en klass där folk faktiskt bryr sig om skolan och deras framtida karriär och faktiskt vill lägga ner sig i skolan. Det var nästan ingen i min gamla klass som valde en studie förberedande linje. 5-6 stycken tror jag, kommer faktiskt inte ihåg exakt men det var inte många iaf.
Det känns som en positiv sak att komma ifrån Arvika och bara få börja om på nytt, träffa en massa nya, gå på en ny skola, nya lärare och gå en linje där man faktiskt lär sig ngt och där allt är på en högre nivå.
Vissa saknar jag, men om jag ska vara ärlig så saknar jag inte klassen i sin helhet, det låter ganska grymt att säga så men jag måste vara ärlig. Jag stack ut, var inte alls som alla andra som ville se ut och vara som alla andra, det känns dom om klassen skämdes för mig.
Nu är det way bättre och även om jag saknar vissa personer så är det gött att slippa alla jobbiga fjortis bråk, omogna skolkare, no lifers, sånna som inte bryr sig alls och känslan av att behöva vara som alla andra. Gymnasiet ftw!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar