Tacksamhet

Hej på er, jag har haft två eftermiddagar och övernattningar med underbara kompisar. I onsdags så kom som sagt Sara hit och vi bakade pepparkakor i hela tre timmar haha. Sen så bara hängde vi och kollade på film. Igår så kom även Hanna hit på eftermiddagen och vi satt i princip och pratade hela kvällen lång, vi gjorde även ett litet besök till våran kära vän Nitti som numera även har fyra små chihuahua-valpar hemma hos sig, HUR söta som helst.

Jag ville iallafall faktiskt skriva om något annat än bara om vad jag gjort de senaste dagarna. Det var ju som sagt Thanksgiving igår så jag började tänka på vad jag var extra tacksam för just i år liksom, 2015. Jag måste nog säga att det jag är mest tacksam för i år är att jag har insett att det är okej att släppa taget om vänner och människor i ens liv som inte är bra för ens hälsa. Jag har behövt släppa taget om "vänner" som bara var manipulerande svin MEN istället så har jag fått lära känna en massa nya, underbara vänner i år som behandlar mig sååå mycket bättre och som faktiskt bryr sig om en, och DET är nog det jag är mest tacksam för i år. Man måste inse att man är värd att må bra, att bli respekterad och att vara omringad av vänner som vill att man ska bra.

Är även sjukt tacksam för hur galet det här året har varit för mig?! Liksom fatta vad mycket jag har fått uppleva? Kunde aldrig ens drömma om att få göra allt som jag faktiskt fick göra. Åka till Florida igen, Disney World, Universal Studios, Texas, Tennessee, Ohio, Pennsylvania och D.C?! Det enda av det som planerat var i princip att jag ville till Tennessee och hälsa på dom igen innan jag åkte hem, men det var inte bestämt alls.

Kommer som vanligt göra ett 2015-inlägg där jag reflekterar och skriver ett inlägg om vad jag hunnit med under året, ser faktiskt fram emot det inlägget.

Ta hand om er, här lär det vara fullt upp hela helgen med thanksgiving, advent och folk på besök!

Pepparkaksbak

Hello kids, hoppas allt är bra med er. Själv blir jag bättre och bättre för varje dag. Slipper nu ta antibiotika och behöver inte heller ta så många värktabletter längre. I början blev det allt som allt över 12 tabletter om dagen och jag tycker inte riktigt om att ta medicin om jag inte känner att det är tvunget så det tog emot lite, hade dock så ont att jag var tvungen. Nu räcker det iallafall med en Alvedon lite då och då. Har fortfarande ont men snart är all svullnad nere, har dock fortfarande ett blåmärke på kinden, är typ...gul. Det ser lite roligt ut.

Sitter iallafall här och väntar på Sara som kommer snart. Vi ska baka en massa pepparkakor och bara umgås, myyys! Har känt mig så isolerad och ensam ett tag nu så känns kul att äntligen få prata med någon igen haha.

Annars händer det inte så mycket, ska fira Thanskgiving den här helgen och lite imorn antar jag, på själva dagen. Önskar att jag kunde åka in till Arvika och söka lite jobb, men känner mig inte riktigt redo än då jag inte riktigt kan öppna käken normalt än + att jag som sagt är...gul. Så det får vänta till nästa vecka helt enkelt! Ska fortsätta läsa bra böcker (tänkte skriva en inlägg om bra böcker jag läser/läst snart), måla, umgås med vänner och hjälpa mamma förbereda inför helgens middag. Får ta vara på min lediga tid även om jag börjar bli lite rastlös! Jag är en sån som verkligen måste lära sig att kunna vara uttråkad. Inte min starkaste sida.

Ha en trevlig dag allihopa!

Dags för mina favorithögtider

Jag har tillslut slutat motstå. Jag har officiellt börjat lyssna på julmusik. Jag har nog aldrig varit så taggad för jul som jag är iår. Jag tror det lätt blir så om man spenderar jul utomlands och borta från familjen och alla traditioner ett år. Visst jag hade en underbar jul i New York City förra året, ni kan ju bara tänka er alla dekorationer och julshoppingen i Manhattan. Sen så älskar jag ju min släkt där också så det var häftigt att få spendera jul ett år med dom också. Samtidigt så har de inte advent där eller Lucia och det är något som man verkligen underskattar när man är här i Sverige, speciellt advent. I och med advent och julkalendern osv så blir hela December julig och man taggar till för jul på ett helt annat sätt än i USA.

Idag är det iallafall bara en vecka kvar till första advent. Förra året på första advent så begav jag mig in till Manhattan och letade upp svenska kyrkan eftersom de skulle ha en adventsgudstjänst där. Det kan nog vara något utav det mysigaste jag gjort bara för att jag då började få lite hemlängtan efter allt kaos och för att det var så sjukt mycket folk?! Jag hade förväntat mig en liten församling på typ 20 pers men nej nej, vi var minst 100 personer ihoptryckta i den lilla salen. Sen så tog jag mig en promenad i Central Park innan också och tappade bort mig så att jag kom fram lite sent och jag kommer verkligen ihåg min chock när jag kom dit och så allt folk.

HUR taggad jag än är för jul så är det ju faktiskt en annan av mina favorithögtider snart här, nämligen Thanksgiving. Thanksgiving är nu på torsdag officiellt men vi ska fira på lördag. Dock så får jag se hur det blir med jobb eller inte den dagen. Thanksgiving-mat är något det bästa jag vet, kanske tom min favoritmat faktiskt nu när jag tänker efter, slår julbord med hästlängder iallafall.

Nu ska jag sluta skriva, skulle kunna hålla på forever med ett inlägg, det märks när jag inte har bloggat på ett tag, kan inte riktigt behärska mig. Ska fortsätta lyssna på julmusik, njuta av mina doftljus som gör att det luktar himmelskt i mitt rum och måla naglarna!

Ett år sen i NYC

Sista länken

Hejhej, hoppas allt är bra med er. Själv så har jag ont och tycker synd om mig själv. Jag hade ju min käkoperation igår vilket var en bentransplantation. De sågade alltså av en bit ben bak i käken och skruvade sen fast den längre fram i en glugg jag har, där jag om några månader äntligen ska få en tandprotes. Jag har gjort så mycket hos tandläkare och käkkirurger förr att jag inte riktigt brydde mig om att stressa inför den här operationen, vilket såklart var bra då jag inte var nervös, meeeen jag kanske borde ha insett att det var ett ganska stort ingrepp ändå. Jag fick lugnande innan men det blir man mest bara trött av, jag var fullt medveten om allt. Fick gå in i en jätteläskig operationssal och fick sen typ 4-5 olika bedövningssprutor som hurt like a bitch för att de var så djupt ner inne i käken. Svär kändes som att ena sprutan var i själva käkbenet.

Sen så låg jag där och hade lite smått ångest medans de tog bort mitt tandkött och borrade och sågande sönder mitt käkben. Trodde helt ärligt att mina trumhinnor skulle spräckas då det var det högsta och skarpaste ljudet jag upplevt i mitt liv när de sågade i benet. Sen så började han bända och trycka på benet och så kände jag verkligen hur en bit av mitt käkben bröts av. Supermysigt. Där låg jag och försökte tänka positiva tankar medans han skruvade in benbiten och sen slipade mitt käkben, lyfte tillbaka mitt tandkött och sydde 700 stygn. Im a tough cookie när det kommer till sjukhusbesök och operationer men till och med jag ville helst bara skrika till dom att söva mig istället så jag slapp känna det enorma trycket på käken. Jag vet att käken är ett utav de starkaste lederna i kroppen men det kändes ärligt som om min käke skulle brytas av. Det var helt enkelt inte trevligt.

Idag ser jag ut som en hamster. Jag är så sjukt svullen och det ser ut som om jag har en tennisboll upptryckt i ena kinden, men jag lever. Jag har ont men helt ärligt så trodde jag att det skulle vara värre med tanke på vad de gjorde. Sen så är jag ju även konstant på värktabletter så det kan ju vara en anledning till varför det inte känns så hemskt haha.

Förresten så har jag tänkt över den här bloggen ganska mycket och jag har kommit fram till att jag vill använda den som jag gjorde förr. Det vill säga att jag vill kunna skriva varje dag om jag så vill, och om vad som helst. Jag måste ha någonstans att skriva av mig då min hjärna är på högvarv 24/7. Jag vill kunna skriva om en massa onödiga saker som ingen egentligen bryr sig om och jag vill kunna skriva om sånt som jag vill att en massa människor ska höra.

Därför kommer jag göra så att detta kommer bli det sista "vanliga" inlägget som jag länkar på Facebook. Det är så jag når ut till folk, med min Facebook. Förr har folk bett mig att göra så så att de kommer ihåg att gå in på bloggen, men nu kommer det helt enkelt vara upp till var och en om de vill gå in på min blogg, för jag bryr mig inte riktigt om "följare" längre som jag gjorde förr. Sen så har jag så många olika vänner och bekanta och tom folk jag inte riktigt känner på min Facebook vilket gör att jag känner press på det jag skriver...känner att jag inte riktigt kan slappna av och skriva om bullshit om jag vill. Kanske är dumt att tänka så men det är så det är tyvärr. Dock kanske jag länkar sånna inlägg som jag vill ska nå ut till fler då och då, men oftast så kommer jag bara skriva för min egna skull.

Det kommer vara om allt möjligt, som det var förr när jag var yngre. Jag har fan bloggat sen jag gick i sexan tror jag. Inte bara på denna portalen, den här bloggen har jag haft sen 2010. Jag älskar det fortfarande så därför vill jag komma igång med det mer igen!

Hoppas iallafall att ni kanske är intresserade av att kika in då och då även om jag inte länkar varje inlägg. Jag älskar att skriva och att blogga så jag ser fram emot att bli mycket mer aktiv här igen.

Jag igår

Det är okej att fucka up

Hej på er. Jag ville bara säga tack för den otroliga responsen jag fått på mitt förra inlägg. Det var ganska jobbigt att skriva och jag var ganska upprörd när jag skrev det så jag ber om ursäkt för hur dålig svenskan var haha.

Hur som helst så är det över 300 personer som har läst inlägget. Det är en stor publik för någon som jag som inte håller igång bloggen varje dag längre och därför inte har några följare precis. Så jag är mycket tacksam.

Det är många som har skrivit till mig och tackat mig för det jag skrev. Det är därför jag älskar att ha den här bloggen. Jag är en s.k "tänkare" vilket betyder att jag helt enkelt tänker väldigt mycket och går runt och analyserar väldigt mycket; människor runt omkring mig, samhället, idealer, synpunkter. Därför så har jag oftast ganska mycket som jag skulle vilja förmedla och det är där min blogg kommer in i bilden. Jag använder detta som ett medel för att skriva hur jag känner och tycker och förhoppningsvis så vill folk läsa och lyssna.

Jag är samtidigt ganska väldigt himla trött på det här med att alla ständigt försöker låtsas som att de har det perfekta livet online. Liksom herregud. Hur falska kan vi bli. Vi sätter sån press på varandra att försöka se så himla lyckliga och perfekta ut hela tiden. Speciellt vi som är tonåringar eller i 20-årsåldern. Det här är den ultimata tidpunkten i våra liv då livet ska vara fucked up och man inte riktigt ska veta vad man håller på med. Det här är tiden då man ska testa på en massa olika saker, då man ska prova nya saker och faila, då man inte har en aning om vad man vill jobba med och då man inte riktigt har hittat sig själv än.

Därför valde jag att skriva mitt förra inlägg. Jag orkar inte vara en sån som låtsas att mitt liv är perfekt, för det är det inte för fem öre. Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar, jag är singel, jag är arbetslös (men har ett jobb som börjar snart), jag håller på att söka till universitet i Skottland vilket jag tycker är jätteskrämmande, jag har tappat kontakten med flera vänner som jag betyder jättemycket för mig, jag har varit jätteonyttig på sistone och är inte glad med hur jag behandlat min kropp och sist men inte minst så kämpar jag fortfarande med min lilla hjärna som inte alltid är på min sida.

Jag önskar att fler kunde dela med sig av hur icke-perfekta deras liv är, bara så att vi allihopa skulle kunna andas ut lite och sluta tro att det bara är en själv som inte har allt under kontroll. Lovar er, ingen har "livet" under kontroll till 100%, inte en enda människa och det är helt okej. Jag tycker mer om att lyssna på någon som har funderingar kring livet och som kämpar med saker än någon som går runt och skryter om hur perfekt deras liv är. Du lurar ingen. Så kan vi alla inte bara inse och hjälpa varandra att förstå att det här är tiden då vi ska fucka up, om och om igen och att det inte är någonting fel med det. Tack.

Deprimerad för att det är höst? Håll käften istället.

Japp, nu har jag fått nog och ja, du läste titeln rätt. Än en gång rullar höstmörkret in, det blir kallare och dystrare ute och helt plötsligt känner du dig tröttare, hängigare och livet känns inte riktigt lika kul längre. Du känner dig nedstämd, öppnar ditt val av instagram, facebook eller twitter och bestämmer dig för att skriva något i stil med "Usch vad mörkt det börjar bli ute, gud vad deprimerad jag är".

Det blir vanligare för var dag som går i November och jag blir mer och mer frustrerad. Tro mig, jag förstår att man vill skriva ut om sitt dåliga humör för att få lite back-up från sina medmänniskor, helt okej, men att skriva att du är deprimerad för att det är mörkt och kallt ute är däremot inte okej. Lider du dock verkligen av depression så snälla. Skriv om det mer.

Varför blir jag irriterad? Jo, för att jag själv varit deprimerad i 4 år. Its out there. Jag, glada, positiva, sociala lilla jag har kämpat med depression i fyra år. Svårt att tro va? Inte för vissa. Inte för min familj, inte för mina närmsta vänner, inte för dom som har sett mig kämpa dessa senaste år. Inte för dom som har behövt leva med mina extrema humörsvängningar som jag inte kan hantera, mina dagar där jag knappt orkat hålla ögonen öppna eller dom som desperat flera gånger har behövt skriva till mig att jag inte är värdelös och att allt kommer bli bättre när jag själv inte kunnat kontrollera mina tankar.

För mig började det när jag började gymnasiet. Jag var osäker på mitt val, allt var nytt och jag kände mig nedstämd varenda dag. Efter varenda dag i skolan åkte jag hem och la mig i min säng och endast grät och tröståt eller gjorde både och. Som de flesta vet resulterade detta i att jag gick upp väldigt mycket i vikt under ettan och mitt självförtroende var så lågt att det var svårt att ens försöka formulera en positiv tanke längre. Jag var min egna största fiende.

I tvåan började jag träna och äta nyttigt, gick ner i vikt igen och kände mig fortfarande lika värdelös. Stressen i skolan ökade och jag fick mer och mer ångest vilket resulterade i att jag tillslut kände att det enda jag kunde kontrollera var min träning och vad jag åt. Jag (och mina underbara kompisar) märkte ganska snabbt att mina vanor började bli farliga då jag knappt vågade äta något längre och direkt hatade mig själv om jag skippade att träna en dag. Från det ena extrema till det andra - ironiskt va? Inte alls ovanligt att det blir så faktiskt. Samtidigt så kämpade jag konstant med mina negativa tankar. Jag trodde att det bara var en fas, att det var normalt för att jag gick en tuff linje, att det var normalt att må så dåligt för att jag var tonåring och inte visste bättre. Ja, ursäkterna var många och jag fortsatte att neka att något var fel.

I trean sen så började mitt liv ändå bli mer balanserat och även om stressen var extrem så lärde jag mig att det var viktigt att ändå ta hand om mig själv. På hösten kommer jag ihåg att jag skippade skolan en vecka för att jag började bli för depp, min egna mentor märkte det och sa till mig att vara hemma och ta det lugnt. Min depression blev istället lugnare med mer extrema "dalar". Jag kunde må bra i flera veckor för att se krascha extremt. Det är så det har varit de här sista två åren och jag vet inte vad som har varit jobbigast.

Efter jag tog studenten så åkte jag då som sagt till Kalifornien och trodde att jag skulle må bra och att livet skulle bli perfekt. Jag fick då en reality-check att man kan vara deprimerad i Kalifornien också. När det inte funkade med familjen mådde jag extremt dåligt och även när jag sen flyttat till New York så var det nog den tuffaste perioden jag upplevt i mitt liv än så länge. Jag kände mig värdelös, jag bråkade med en utav mina bästa kompisar hemma här, jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade failat, jag hade gått upp i vikt igen och jag kände mig oälskad och meningslös och jag var fast i ett så stort, mörkt hål i över en månad att jag idag blir rädd när jag ser tillbaka på det. Det var den längsta "dippen" jag någonsin hade upplevt då min depression oftast var väldigt upp-och-ner och att må så dåligt så länge tog fruktansvärt mycket på mina krafter.

Jag lyckades tillslut må bättre och som ni alla vet fick jag vara med om fantastiska saker också under min resa. Jag kan inte riktigt påstå att jag var speciellt stabil dock under dom 6 månaderna då det hände väldigt mycket i mitt liv som påverkade mig mycket och det var mycket upp-och-ner i mitt humör under den tiden. När jag sen kom hem i April så mådde jag inte bra. Jag var hemma i Värmskog igen och jag mådde skit, jag var verkligen nere igen och såg ingen mening med framtiden. Tillslut så fick jag nog. Min mamma, mina kompisar, anhöriga och lärare hade allihopa märkt att jag mått dåligt långt innan jag märkte att något var fel och hade i flera år bett mig söka hjälp. Jag hade aldrig erkänt för mig själv att något var fel på mig men jag orkade helt enkelt längre inte plågas av sånna mörka tankar och humörsvängningar. För första gången på fyra år så kände jag äntligen att jag var värd att må bättre. Så jag träffade en läkare i våras och fick sedan en remiss till att träffa en psykolog i September.

Sommaren var tuff. Humörsvängningar. Stress. Relationer som har påverkat hur jag mått extremt mycket. Att varje dag behöva göra sitt absolut yttersta för att blockera alla möjliga tankar som helt oväntat tycker upp. Men efter fyra år av "träning" så har jag lärt mig att kontrollera det och att själv erkänna för sig själv att man faktiskt har depression, gjorde det hela mycket lättare att jag kunde själv hantera mina tankar och se varningstecknen.

Jag hade min sista extrema "dipp" i slutet på Augusti. Det var det värsta jag någonsin upplevt och jag hoppas att ingen annan någonsin behöver uppleva ett sånt mörker och sånna mörka tankar. Det var första gången, även om det varit extremt förut, som jag blev rädd för mig själv. Depression är ingen lek och det kan ha bedrövliga konsekvenser.

I mitten på September så träffade jag en psykolog för första gången. Det var unikt och givande och väldigt, väldigt skönt att efter så många år faktiskt göra något praktiskt åt saken. Jag mår idag mycket bättre. Äntligen. Jag har sagt upp kontakten med "vänner" som bara tillförde negativitet i mitt liv vilket gjorde extrem skillnad i mitt humör. Jag har lärt mig att se varningstecken och känner min hjärna så bra vid det här laget att minsta lilla gör mig alert. Jag har insett att det inte är normalt att må så som jag gjorde men att det är extremt vanligt med depression. Jag har länge skämts för att erkänna det och jag vet inte riktigt varför men jag tror det beror på att många ser mig som så glad och social.

Alla kan lida utav depression, det diskriminerar ingen vare sig kön, hudfärg eller religion. Det är inte kul. Det är hemskt, fruktansvärt, jobbigt och det tar seriöst över ens liv. Depression betyder inte alltid att man är ledsen 24/7. Ta mig som ett exempel liksom, de flesta av er som läser detta har träffat mig. Jag har såklart inte varit ledsen i fyra år liksom, jag har väldigt ofta varit genuint glad också. Det går alltid från ett extrem till en annan för mig. Känner man mig dock under en längre tid och är närmare vän med mig så är det dock något som de flesta ändå lägger märke till efter ett tag. De kanske inte förknippar det med depression men det märks att något är jobbigt. Det finns inte någon i min omgivning som inte har märkt av mina humörsvängningar t.ex.

Det jag egentligen ville göra med det här inlägget var att berätta min personliga historia och för att uppmana er alla till att tänka efter en gång extra innan ni skriver något om mental hälsa. Det är allvarligt och inte ett ord att bara slänga runt. Jag hoppas även att faktumet att jag skriver om det kanske får någon annan att känna sig mindre ensam och mer bekväm med att erkänna för sig själva att det är okej att inte vara okej. Du förtjänar att må bättre. Man ska inte vänta i fyra år. Trust me on that one. Jag önskar att 15-åriga jag hade sökt hjälp, men jag var för envis och rädd.

Det här inlägget var definitivt det jobbigaste jag någonsin skrivit men nej, fyfan vad viktigt det är att ta upp. Som sagt, just nu mår jag mycket bättre. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska kontrollera allt och att tyda hur jag mår, men för första gången på väldigt, väldigt länge så känner jag att framtiden är ljus! Stor kram på er allihop