Hur som helst så är det över 300 personer som har läst inlägget. Det är en stor publik för någon som jag som inte håller igång bloggen varje dag längre och därför inte har några följare precis. Så jag är mycket tacksam.
Det är många som har skrivit till mig och tackat mig för det jag skrev. Det är därför jag älskar att ha den här bloggen. Jag är en s.k "tänkare" vilket betyder att jag helt enkelt tänker väldigt mycket och går runt och analyserar väldigt mycket; människor runt omkring mig, samhället, idealer, synpunkter. Därför så har jag oftast ganska mycket som jag skulle vilja förmedla och det är där min blogg kommer in i bilden. Jag använder detta som ett medel för att skriva hur jag känner och tycker och förhoppningsvis så vill folk läsa och lyssna.
Jag är samtidigt ganska väldigt himla trött på det här med att alla ständigt försöker låtsas som att de har det perfekta livet online. Liksom herregud. Hur falska kan vi bli. Vi sätter sån press på varandra att försöka se så himla lyckliga och perfekta ut hela tiden. Speciellt vi som är tonåringar eller i 20-årsåldern. Det här är den ultimata tidpunkten i våra liv då livet ska vara fucked up och man inte riktigt ska veta vad man håller på med. Det här är tiden då man ska testa på en massa olika saker, då man ska prova nya saker och faila, då man inte har en aning om vad man vill jobba med och då man inte riktigt har hittat sig själv än.
Därför valde jag att skriva mitt förra inlägg. Jag orkar inte vara en sån som låtsas att mitt liv är perfekt, för det är det inte för fem öre. Just nu bor jag hemma hos mina föräldrar, jag är singel, jag är arbetslös (men har ett jobb som börjar snart), jag håller på att söka till universitet i Skottland vilket jag tycker är jätteskrämmande, jag har tappat kontakten med flera vänner som jag betyder jättemycket för mig, jag har varit jätteonyttig på sistone och är inte glad med hur jag behandlat min kropp och sist men inte minst så kämpar jag fortfarande med min lilla hjärna som inte alltid är på min sida.
Jag önskar att fler kunde dela med sig av hur icke-perfekta deras liv är, bara så att vi allihopa skulle kunna andas ut lite och sluta tro att det bara är en själv som inte har allt under kontroll. Lovar er, ingen har "livet" under kontroll till 100%, inte en enda människa och det är helt okej. Jag tycker mer om att lyssna på någon som har funderingar kring livet och som kämpar med saker än någon som går runt och skryter om hur perfekt deras liv är. Du lurar ingen. Så kan vi alla inte bara inse och hjälpa varandra att förstå att det här är tiden då vi ska fucka up, om och om igen och att det inte är någonting fel med det. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar