Deprimerad för att det är höst? Håll käften istället.

Japp, nu har jag fått nog och ja, du läste titeln rätt. Än en gång rullar höstmörkret in, det blir kallare och dystrare ute och helt plötsligt känner du dig tröttare, hängigare och livet känns inte riktigt lika kul längre. Du känner dig nedstämd, öppnar ditt val av instagram, facebook eller twitter och bestämmer dig för att skriva något i stil med "Usch vad mörkt det börjar bli ute, gud vad deprimerad jag är".

Det blir vanligare för var dag som går i November och jag blir mer och mer frustrerad. Tro mig, jag förstår att man vill skriva ut om sitt dåliga humör för att få lite back-up från sina medmänniskor, helt okej, men att skriva att du är deprimerad för att det är mörkt och kallt ute är däremot inte okej. Lider du dock verkligen av depression så snälla. Skriv om det mer.

Varför blir jag irriterad? Jo, för att jag själv varit deprimerad i 4 år. Its out there. Jag, glada, positiva, sociala lilla jag har kämpat med depression i fyra år. Svårt att tro va? Inte för vissa. Inte för min familj, inte för mina närmsta vänner, inte för dom som har sett mig kämpa dessa senaste år. Inte för dom som har behövt leva med mina extrema humörsvängningar som jag inte kan hantera, mina dagar där jag knappt orkat hålla ögonen öppna eller dom som desperat flera gånger har behövt skriva till mig att jag inte är värdelös och att allt kommer bli bättre när jag själv inte kunnat kontrollera mina tankar.

För mig började det när jag började gymnasiet. Jag var osäker på mitt val, allt var nytt och jag kände mig nedstämd varenda dag. Efter varenda dag i skolan åkte jag hem och la mig i min säng och endast grät och tröståt eller gjorde både och. Som de flesta vet resulterade detta i att jag gick upp väldigt mycket i vikt under ettan och mitt självförtroende var så lågt att det var svårt att ens försöka formulera en positiv tanke längre. Jag var min egna största fiende.

I tvåan började jag träna och äta nyttigt, gick ner i vikt igen och kände mig fortfarande lika värdelös. Stressen i skolan ökade och jag fick mer och mer ångest vilket resulterade i att jag tillslut kände att det enda jag kunde kontrollera var min träning och vad jag åt. Jag (och mina underbara kompisar) märkte ganska snabbt att mina vanor började bli farliga då jag knappt vågade äta något längre och direkt hatade mig själv om jag skippade att träna en dag. Från det ena extrema till det andra - ironiskt va? Inte alls ovanligt att det blir så faktiskt. Samtidigt så kämpade jag konstant med mina negativa tankar. Jag trodde att det bara var en fas, att det var normalt för att jag gick en tuff linje, att det var normalt att må så dåligt för att jag var tonåring och inte visste bättre. Ja, ursäkterna var många och jag fortsatte att neka att något var fel.

I trean sen så började mitt liv ändå bli mer balanserat och även om stressen var extrem så lärde jag mig att det var viktigt att ändå ta hand om mig själv. På hösten kommer jag ihåg att jag skippade skolan en vecka för att jag började bli för depp, min egna mentor märkte det och sa till mig att vara hemma och ta det lugnt. Min depression blev istället lugnare med mer extrema "dalar". Jag kunde må bra i flera veckor för att se krascha extremt. Det är så det har varit de här sista två åren och jag vet inte vad som har varit jobbigast.

Efter jag tog studenten så åkte jag då som sagt till Kalifornien och trodde att jag skulle må bra och att livet skulle bli perfekt. Jag fick då en reality-check att man kan vara deprimerad i Kalifornien också. När det inte funkade med familjen mådde jag extremt dåligt och även när jag sen flyttat till New York så var det nog den tuffaste perioden jag upplevt i mitt liv än så länge. Jag kände mig värdelös, jag bråkade med en utav mina bästa kompisar hemma här, jag visste inte vad jag skulle göra, jag hade failat, jag hade gått upp i vikt igen och jag kände mig oälskad och meningslös och jag var fast i ett så stort, mörkt hål i över en månad att jag idag blir rädd när jag ser tillbaka på det. Det var den längsta "dippen" jag någonsin hade upplevt då min depression oftast var väldigt upp-och-ner och att må så dåligt så länge tog fruktansvärt mycket på mina krafter.

Jag lyckades tillslut må bättre och som ni alla vet fick jag vara med om fantastiska saker också under min resa. Jag kan inte riktigt påstå att jag var speciellt stabil dock under dom 6 månaderna då det hände väldigt mycket i mitt liv som påverkade mig mycket och det var mycket upp-och-ner i mitt humör under den tiden. När jag sen kom hem i April så mådde jag inte bra. Jag var hemma i Värmskog igen och jag mådde skit, jag var verkligen nere igen och såg ingen mening med framtiden. Tillslut så fick jag nog. Min mamma, mina kompisar, anhöriga och lärare hade allihopa märkt att jag mått dåligt långt innan jag märkte att något var fel och hade i flera år bett mig söka hjälp. Jag hade aldrig erkänt för mig själv att något var fel på mig men jag orkade helt enkelt längre inte plågas av sånna mörka tankar och humörsvängningar. För första gången på fyra år så kände jag äntligen att jag var värd att må bättre. Så jag träffade en läkare i våras och fick sedan en remiss till att träffa en psykolog i September.

Sommaren var tuff. Humörsvängningar. Stress. Relationer som har påverkat hur jag mått extremt mycket. Att varje dag behöva göra sitt absolut yttersta för att blockera alla möjliga tankar som helt oväntat tycker upp. Men efter fyra år av "träning" så har jag lärt mig att kontrollera det och att själv erkänna för sig själv att man faktiskt har depression, gjorde det hela mycket lättare att jag kunde själv hantera mina tankar och se varningstecknen.

Jag hade min sista extrema "dipp" i slutet på Augusti. Det var det värsta jag någonsin upplevt och jag hoppas att ingen annan någonsin behöver uppleva ett sånt mörker och sånna mörka tankar. Det var första gången, även om det varit extremt förut, som jag blev rädd för mig själv. Depression är ingen lek och det kan ha bedrövliga konsekvenser.

I mitten på September så träffade jag en psykolog för första gången. Det var unikt och givande och väldigt, väldigt skönt att efter så många år faktiskt göra något praktiskt åt saken. Jag mår idag mycket bättre. Äntligen. Jag har sagt upp kontakten med "vänner" som bara tillförde negativitet i mitt liv vilket gjorde extrem skillnad i mitt humör. Jag har lärt mig att se varningstecken och känner min hjärna så bra vid det här laget att minsta lilla gör mig alert. Jag har insett att det inte är normalt att må så som jag gjorde men att det är extremt vanligt med depression. Jag har länge skämts för att erkänna det och jag vet inte riktigt varför men jag tror det beror på att många ser mig som så glad och social.

Alla kan lida utav depression, det diskriminerar ingen vare sig kön, hudfärg eller religion. Det är inte kul. Det är hemskt, fruktansvärt, jobbigt och det tar seriöst över ens liv. Depression betyder inte alltid att man är ledsen 24/7. Ta mig som ett exempel liksom, de flesta av er som läser detta har träffat mig. Jag har såklart inte varit ledsen i fyra år liksom, jag har väldigt ofta varit genuint glad också. Det går alltid från ett extrem till en annan för mig. Känner man mig dock under en längre tid och är närmare vän med mig så är det dock något som de flesta ändå lägger märke till efter ett tag. De kanske inte förknippar det med depression men det märks att något är jobbigt. Det finns inte någon i min omgivning som inte har märkt av mina humörsvängningar t.ex.

Det jag egentligen ville göra med det här inlägget var att berätta min personliga historia och för att uppmana er alla till att tänka efter en gång extra innan ni skriver något om mental hälsa. Det är allvarligt och inte ett ord att bara slänga runt. Jag hoppas även att faktumet att jag skriver om det kanske får någon annan att känna sig mindre ensam och mer bekväm med att erkänna för sig själva att det är okej att inte vara okej. Du förtjänar att må bättre. Man ska inte vänta i fyra år. Trust me on that one. Jag önskar att 15-åriga jag hade sökt hjälp, men jag var för envis och rädd.

Det här inlägget var definitivt det jobbigaste jag någonsin skrivit men nej, fyfan vad viktigt det är att ta upp. Som sagt, just nu mår jag mycket bättre. Jag håller fortfarande på att lära mig hur jag ska kontrollera allt och att tyda hur jag mår, men för första gången på väldigt, väldigt länge så känner jag att framtiden är ljus! Stor kram på er allihop