Have No Limits

Jag har alltid varit fascinerad av att flyga. Enda sen jag var liten har jag alltid velat gå upp till piloterna och prata med dom innan jag gick av planet. Jag sa alltid att jag ville bli pilot, även som en liten fem åring påväg till USA med inga framtänder så var jag så säker. Och jag frågade alltid samma sak, "Är det svårt?", och alla piloter svarade samma sak, "Inte när man har lärt sig, det är som allt annat!", "Det är som att cykla, när man väl har lärt sig glömmer man aldrig bort det!" och så log dom mot mig.
De var alltid så himla snälla, de frågade vart jag skulle, jag kommer ihåg en gång då jag glatt svarade att jag skulle till USA, jag var så förväntansfull. En annan gång (sommaren 2009 påväg hem från usa) ville jag också snacka med piloterna när vi mellanlandade i Holland. Då helt plötsligt piloten gick upp från sin stol, sa till mig att sätta mig, inte röra någonting och snacka med andra piloten som satt kvar. Jag klev försiktigt in, satte mig och kände mig så sjukt liten. Jag var 13 då.
Hur skulle jag någonsin kunna få en sån här sak att flyga?

Drömmen har alltid funnits, men jag har aldrig känt mig bra nog, så jag har aldrig riktigt vågat drömt om det. Jag har aldrig riktigt vågat trott på mig själv när det kommer till att bli pilot. Det känns för tufft, för svårt, för krävande. Jag gick till studievägledaren och hon fick mig att än en gång känna att det var omöjligt genom att konstant säga hur krävande det var och kolla på mig som om hon trodde jag var galen.

Sen flög jag. Jag flög. Jag fick flyga ett plan. Jag hade kontrollen över ett flygplan och jag klarade det. Min kompis i Holland blev pilot. Han har alltid peppat mig till att bli pilot, han har fått mig att tro på mig själv och han har suttit med mig och förklarat hur saker fungerar och att nu se honom lyckas är en enorm drivkraft.

Jag är än en gång motiverad att kämpa för det. Men jag är mitt eget hinder. Det finns en ond liten person som konstant vill berätta för mig hur dålig jag är och såklart jag tror på det när det är jag själv som säger det till mig själv. Jag är osäker och behöver konstant motivera mig själv. Det är tufft. Men jag ger inte upp.

Att kunna stå ute i Amsterdam bredvid min kompis som är pilot, peka på ett plan uppe i luften och fråga vilket plan det är och få ett säkert svar varje gång, att vara med mina kompisar och helt plötsligt få världens lust att flyga, att kunna säga att jag har haft kontroll över ett flygplan innan jag ens har kört bil, är saker som vissa kanske anser är konstiga.
Men jag har alltid varit fascinerad av att flyga.