Groteskt monster

Jag är alltid tveksam när jag ska skriva såna här inlägg, men det här är sånt som jag tycker är så viktigt så nu banne mig, ska jag skriva av mig lite.

De senaste dagarna har jag haft väldiga komplex över min kropp. Det är väl ingenting ovanligt så, jag har alltid varit osäker när det kommer till min kropp, men nu har det varit värre än någonsin. Jag känner mig som ett groteskt monster. Nu kanske ni tycker att jag tar i lite, men det är så jag känner. Jag har en kropp som är större än den borde och den är fylld med både ärr och bristningar överallt. Jag läser så många som har komplex över deras kroppar och jag vill absolut inte trycka ner någon eller säga att vissa har det värre än andra men just nu är världen fixerad på att att vara tjock är det värsta man kan vara. Jag bryr mig inte om VAD ni säger. Det är så det är och det vet alla innerst inne.

Jag möts varenda dag om påminnelser om att jag ser fel ut. Tänk er det. Det är bantningsmetoder hit och dit, det är smala långa tjejer på bilder överallt och de är de som visar upp kläder och  har den ideala och vackraste kroppen. Det är därför de får visa oss andra hur vi "egentligen" ska se ut. Nästan varje dag får jag höra smala människor som skämtar om "Uh vad tjock jag känner mig idag", "Jag åt så mycket jag känner mig så fet, usch". Bredvid där står jag, som faktiskt är större och får höra hur det är äckligt att vara som jag, hur fel det är och hur rädda dom är för att bli som jag.

"Ja men det är ju jobbigt att vara smal också Emilia". Ja, alla har komplex, det är förstått nu, men samtidigt är "hög metabolism" en helt förståelig ursäkt för att vara smal men "låg metabolism" är något folk bara suckar åt och sedan går dom och skämtar om hur lat denna människa är, för det är ingen ursäkt, har ni tänkt på det? För det har jag. Visste ni att det är svårare att få jobb om man är överviktig, visste ni att folk stirrar på en när man går in i affärer, visste ni att jag personligen inte vågar äta på snabbmatsställen längre och knappt vågar gå in där för jag känner att folk dömer mig. Jag hatar att äta framför folk för det finns aldrig något som är okej att äta om man är överviktig. Äter man en hamburgare suckar folk och tänker att man såklart ser ut som man gör när man äter som man gör. Äter man en sallad så suckar folk och tänker "Du övertyger ingen, vi alla vet att man inte ser ut så där om man äter sallad". Jag har läst om flera överviktiga som inte ens vågar gå till gymmet för att de känner att de blir dömda på ett liknande sätt som jag nyss skrev.

Det är så här jag känner mig varje dag. Jag går runt varje dag och blir påmind om att min kropp är äcklig och ful och att folk är rädda för att bli som jag. 365 dagar om året blir jag påmind om detta och ja, man tror på det. Jag har fått lära mig att jag är fel sedan jag var ett litet barn, för jag har alltid varit den lilla knubbiga och korta tjejen. Jag har fått höra kommentarer från elaka barn och från osympatiska och idiotiska vuxna. Jag har helt enkelt fått växa upp med att världen tycker att jag ser fel ut. Så innan ni börjar säga till mig hur jag "inte ska trycka ner mig själv" och inte "stressa så mycket över din vikt" och att min "kropp är fin som den är", försök sätta dig in i en situation där du blir påmind varenda dag om att din kropp är fel. Då kanske ni förstår att det inte är så lätt. Jag uppskattar alltid era ord och jag har så mycket folk som älskar mig och vill att jag ska vara nöjd med mig själv men så länge samhället är såhär och påminner mig varje dag om att jag är fel och äcklig, så är det tyvärr väldigt svårt.