Varför var jag inte nervös?

Varför var jag inte nervös? Det känns som kanske en dum fråga att lägga ner tid på eller ens tänka på, men jag har svårt att bara ignorera det. Hur kan det vara så att någon som jag, som blir nervös för att ringa ett samtal eller som var nervös första morgonen jag bodde i Karlstad och första gången jag skulle jobba på cafét, inte blir det då hon reser själv tvärs över globen och träffar en helt ny familj som hon helt plötsligt bor hos? Det är det konstigaste jag upplevt tror jag. Jag förstår inte hur det går ihop riktigt. Jag, en nybliven 18 åring, har nyss flyttat hemifrån till Kalifornien till folk jag inte känner, för att ta hand om deras barn. Why am I not freaking out?!

Hur som helst så är det väldigt skönt, så jag klagar inte. Jag kommer ihåg min första morgon på Lamberget när jag skulle upp och käka frukost och ta mig till skolan, jag var hur nervös som helst. Visst var det lite halvskumt att smyga ner vid 7.30 på morgonen i ett helt nytt hus igår, man vet verkligen inte hur man ska bete sig. Jag tror dock att jag har börjat bli van den känslan, känslan av att vara helt lost. Jag kommer ihåg att jag kände samma sak inför att börja gymnasiet, jag accepterade att allt skulle vara skumt, konstigt och awkward i början och helt plötsligt så var det inte alls lika jobbigt längre. Det bara är så. 

Men in all seriousness...vem blir inte nervös?! Jag tror att det är något skumt på gång med mig asså. Så här chill är man bara inte när man reser själv i 10.5 h för att landa hemma hos en familj man aldrig träffat i ett helt nytt hus. Jag är den nya definitionen av cool at the moment. Jag var inte ens nervös över att träffa ungarna? Like what. Snart kommer jag tvinga mig själv att bli nervös inför något nytt så det känns lite mer normalt. Det här går ju bara inte...;)

Igår var vi förresten ute en sväng med bilen i området, det var meningen att jag skulle köra sen men det hade varit en olycka så det var bilkö osv, så vi skippade min körning för enkelhetens skull. Hur som helst så önskar jag att jag kunde visa er hur vackert det är här. Det var första gången jag såg området i dagsljus och jag var minst sagt imponerad. När jag säger att vi bor i ett backigt område så menar jag verkligen branta backar som hus klamrar sig fast på, har aldrig sett något liknande faktiskt, det är väldigt coolt. Får dra mig ut på en promenad någon dag och ta med kameran så ni får se lite vad jag pratar om!

Kommer skriva mer om allt jag gör osv men denna helgen är jag mest bara hemma och umgås med barnen. Jag har dock blivit ganska rejält förkyld med en nasty hosta som sitter i lungorna så jag ska ta det lugnt idag och dricka te. Vill inte att det ska bli värre!

Blev ett längre inlägg än jag förväntat mig och har inte riktigt några bilder än heller så här får ni en webcam bild på mitt fina, morgontrötta ansikte (superbloggaren Emilia är i farten igen, hur jag fortfarande har läsare efter alla dessa år förundrar mig haha):