söndag 16 november 2014

Trött på att känna mig tvingad till att tycka att jag är ful

Asså visst är det så synd att ens egna åsikter ofta vägs ner av andras eller samhällets standarder. Jag har tänkt på det otroligt mycket de senaste dagarna och vill därför skriva ner lite tankar angående detta.

Jag kommer ta mig själv som ett exempel i detta inlägg, för jag känner mig ändå ganska bekväm i det. De senaste veckorna så har jag verkligen haft det svårt med att försöka balansera att äta rätt och träna. Det har gått från typ 2-3 dagar av stressätande till att ha 3-4 dagar där jag äter supernyttigt och tränar varje dag för att sen följas av ett par till dagar av stressätande.

Nu är det inte just kost och träning som jag vill skriva om, jag försöker bara ge er lite kontext här, så ha tålamod, jag måste bygga upp detta lite först. Under dessa perioder då jag äter skit så händer det ofta att jag samtidigt har den där lilla ångesten, ni vet vilken jag pratar om, den där lilla rösten som undrar vad fan man håller på med och säger till en att man kommer vara tjock hela livet och dö ensam i en säng omringad av tusentals snickerspapper och tomma nutellaburkar.

Förr, drygt 2 år sen nu kanske, så kunde jag börja gråta om jag åt minsta lilla chokladbit eller om jag hade råkat äta två knäckebröd i skolan så kunde jag komma hem och gråta över det på kvällen. Detta var under tiden som jag gick ner som mest i vikt och var 100% inriktad på att äta rätt och träna varje dag osv. Nu när jag tänker tillbaka på den tiden så tycker jag så otroligt synd om mig själv.

Det som jag verkligen ville ta upp i detta inlägg är hur synd jag tycker det är att man kan bli så himla insnöad på samhällets och andras åsikter att man går till sjukliga standarder för att uppfylla dessa krav, när man verkligen inte behöver det.

Idag hade jag en sån himla skön tanke efter att jag tryckt i mig för mycket pizza och oreos, jag såg mig själv i spegeln och tyckte att jag såg snygg ut. Jag stod seriöst där i yoga-byxor som inte var så himla smickrande med pappas skjorta på mig, håret uppsatt i en knut och med inget smink på ett ansikte som just nu är fullt i röda prickar och ser allmänt ojämnt ut och jag tyckte att jag såg snygg ut.

Jag har hatat min kropp hela mitt liv, jag har tjocka och korta ben, höfter lika breda som amzonasfloden, en mage som är lååångt ifrån platt och armar som är lika stora som vanliga människors lår typ. Samtidigt så har jag även en smal midja, en pretty damn awesome butt och ett fint ansikte. Allt som allt så är jag en blandning av saker jag både gillar och inte gillar och vem fan är inte det? Jag tycker jag är fin. Jag tycker jag är fin även om jag tryckt i mig en halv nutellaburk och jag tycker jag är fin om jag nyss varit på gymmet. Det har tagit mig 18 år att faktiskt kunna stå framför en spegel och inte hata mig själv. Visst har jag bra dagar och ibland dåliga dagar, precis som alla andra, men jag har börjat vägra acceptera att jag måste tycka att jag är ful bara för att jag inte är smal eller har den perfekta hyn.

Att andra människor inte tycker att jag är attraktiv kommer inte hindra mig från att vara attraktiv. Att samhället inte tycker att jag är attraktiv kommer inte längre hindra mig från att känna mig attraktiv. Bara för att alla andra inte tycker att man är snygg så betyder det inte att man själv inte får tycka det. Detta är något som jag tror är så himla viktigt för att kunna skapa balans i ens liv. Kan man bara acceptera att alla inte kommer att dyrka en och tycka att man är snyggast eller smartast i världen, men samtidigt förstå att man själv faktiskt får tycka det, så tror jag att alla skulle må så mycket bättre. Jag tror att hetsen man känner över så mycket i vardagen skulle försvinna.

Att jag tycker att jag är snygg eller smart betyder inte att jag är egenkär eller självgod, det betyder att jag efter x antal år av självhat och noll självförtroende äntligen lyssnar på den enda kritikern som är värd att lyssna på, mig själv. Jag är så himla trött på att känna mig tvingad till att tycka att jag är ful och äcklig bara för att samhället, klasskompisar, vänner, släkt, killar, tjejer alla har blivit manipulerade till att bara tycka att en slags människor är värda att få känna sig vackra.

Jag passar inte in i allas mall av vad som är vackert, men jag passar in i min egna och därför kommer jag härmed känna mig fin vare sig andra tycker att jag är det eller inte.





1 kommentar:

  1. Blev verkligen jätte ledsen över att du har mått så. Jag känner alltid att jag har så mycket jag skulle velat gjort och sagt till personer i klassen som jag aldrig gjorde, som jag aldrig vågade för att ingen skulle fatta. Till och med om jag förstår att du hade en himla press på dig att äta sunt och träna från klassen som hela tiden påminnde dig om att du blivit smalare. Vad om man då slutar bli det plötsligt! Vad händer om man går upp i vikt igen etc. Är man inte lika precious då? Det är vad jag skulle tänka iaf... Jag är otroligt glad över att du kunde skriva att du är snygg för det är du!!! Och jag hoppas VERKLIGEN att du kommer fortsätta tycka det!! Kramar <3

    SvaraRadera

Bloggarkiv