Något som jag vet är att jag blandar språken väldigt mycket, för mycket egentligen. I skolan händer det ofta på uppsatser att jag blandar grammatik och håller på. Det blir ofta fel, det är jättejobbigt faktiskt! Sen sitter jag jätteofta under prov och kan inte komma på det rätta ordet, på rätt språk! Under högstadiet satt jag jätteofta, i flera minuter och grubblade på vad det svenska ordet var under tiden jag skrev ett prov. Nu är det ju såklart tvärt om, nu sitter jag och kan ordet på svenska, men inte på engelska! Förmodligen är det så för flera men jag undrar om det är lika mycket! Förmodligen inte!
Sen det muntliga...haha. Vilken flopp. Här är det svengelska hela tiden. Folk som inte känner mig så bra blir ju fett förvirrade, stackars människor! Sen är det ju vissa som inte förstår hur jag kan prata så, då ska jag förklara. När jag pratar, så pratar jag snabbt (ibland snabbare än vad jag hinner tänka tror jag -.-'), när jag inte kommer på ett ord så byter jag automatiskt språk för att inte behöva tänka efter i en halv evighet. Folk förstår ju engelska så oftast förstår dom...om dom är vana!
Sen har vi ju den hemska skol-engelskan. Åh herre. Hela högstadiet hade jag i princip engelska med klassen. Det var fett chill asså, jag behövde ju absolut inte anstränga mig om man säger så haha!
Har inte heller behövt anstränga mig i svenska speciellt mycket. Högstadie svenska är ju så B ;s
Kortfattat tror jag att det är så här, att vara tvåspråkig har gjort det lite svårare med svenskan men har mest av allt varit positivt. Det är bra att kunna språk och även om det i mitt fall är så pass internationellt och vanligt språk som engelska så är det ändå gött att ha ett rejält försprång, speciellt muntligt! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar