Jag tycker inte om morgonar (heter det ens så?). Det där med att vakna tidigt är inte vad jag tänker skriva om idag. Jag ska deeper än det people.
Att ta sig till skolan utan höglurarna på och musik blasting måste vara det konstigaste man kan uppleva. Det är tyst. För tyst. Ingen säger något. Alla ska till sina ställen. Till sina jobb. Till skolan. Alla ska "inta sina platser" för ännu en dag. Det är sorgligt nästan, ett mönster som aldrig bryts. Att upptäcka nya saker finns inte i denna fixerade värld. Alla ska göra sitt, alla ska till sina platser, där dom passar in bäst liksom. Vi lever i en värld där mönster inte ska brytas, där man gör en sak hela livet. Sen tas den platsen av någon annan när din tid är över. Annars är man rebell, man är konstig, udda, man har haft en dålig uppväxt eftersom man inte vet vart man "hör till".
Så, när jag väl har tagit mig till skolan har jag då "intagit min plats", det är då jag är på min rätta plats. Emilia Ekström, går på Älvkullegymnasiet, läser på IB programmet mellan åren 2011 - 2014.
Det är där jag ska vara nu under tre år. Det är där jag "passar in" och det är där jag "lever mitt liv".
Iallafall enligt andra. För visst vet vi vart alla hör hemma? Jag vet att Fannie "hör hemma" på Klässbols Friskola och att Anna är på Nobel. Det är där dom är under dagarna och det är där dom kommer vara under en viss period.
Vissa personer trivs med den där livsstilen, att tyst ta sig till sin affär på morgonen och sen jobba där, gå hem. Sova. Gå upp igen. Gå till affären och jobba igen. Att man lever livet i någon slags trans.
Jag ska aldrig skaffa mig ett sådant jobb som vuxen, jag svär på min högra hand. Jag vill kunna gå sjungandes till mitt jobb, inte ha en fast arbetsplats, gå hem och lägga mig med ett leende på läpparna och sen kunna vakna redo för ett nytt äventyr.
Men det kommer ju sen...efter att Emilia Ekström pluggat klart sina 3 år på IB.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar