Så det kommer en tid i sitt liv när man inser att man inte är som alla andra små blonda, blå-ögda svennar som springer omkring och leker med dockor under rasterna i skolan. Det kommer en tid när man kommer känna sig utanför och ensam.
Som tur är hände detta mig när jag var liten, när jag började förskolan för att vara mer exakt. Jag kände mig ganska ensam i början, jag passade inte riktigt in. Jag var inte som alla andra helt enkelt. I början trodde jag att det kanske var något fel på mig. Jag var ändå 5 ynka år vid det här laget. Ganska tuff fråga då, "Vad är det för fel på mig?".
Sen vände det, jag fick en kompis. En riktigt, riktigt bra kompis. Jag vågade vara mig själv, fullt ut, och folk gillade den riktiga jag. Den där galna lilla 5-åringen som bröt alla normer. Egentligen, vem ville vara kompis med mig? Jag var kort, tjock, ful, yngre än alla andra, jag var amerikan (annorlunda) OCH....jag lekte inte med dockor. Jag menar, snälla nån. Jag lekte inte med dockor. Vilket freak jag var!
Iallafall så har inget egentligen ändrats sen dess, jag är fortfarande tjock, ful, yngre än alla andra och amerikan. (kära vänner få inte damp pga att jag skrev det där) Jag har väl bara växt några meter. Typ. Och jag leker fortfarande inte med dockor.
Jag är fortfarande samma person som jag var då. Bara det att jag har lärt mig att jag leva mycket på min personlighet. Personligheten är viktigare än utseende. Glöm för guds skull ALDRIG det folk! Det är den som avgör i slutändan.
Alla säger alltid att jag har en sånn stark personlighet...har jag? Inget jag tänker på. Jag vet bara att jag är mig själv, inte i början när jag träffar nya människor (jag är rädd att dom ska tycka att jag är helt wacko). Men efter ett tag, så är jag alltid mig själv. Alltid. Jag vet att det finns vissa som t.o.m ser upp på mig pga detta. Snälla söta människor. Ni kan vara likadana! Det är viktigt att ni är det!
Och om ni inte kan det så måste ni börja gräva inom er, leta upp den riktiga du. För som sagt, det kommer en tid då du kommer vara den där lilla 5-åringen som inte lekte med dockor och som inte var som alla andra. Då måste du kunna lita på dig själv! Man måste alltid ha sig själv!
Sen...att umgås med underbara vänner som accar dig för den du är, är nog en utav de bästa känslorna som går att ha. Älskar alla mina vänner pga det! <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar