Ibland blir jag förvirrad. Jag tycker att jag har så många planer för mig själv, att jag vet vad jag vill göra med mitt liv. Men så blir jag slagen i huvudet med en träklubba som det står "Failure" på och än en gång har jag inget hopp för framtiden. För vad ska jag kunna prestera? Vad ska jag kunna göra bättre än någon annan? Förmodligen ingenting. Visst tror jag att det finns någonting där ute som är menat för precis mig, som kanske en plats på gatan som alkis eller ett jobb som städerska på ett psykhem. Perfekt plats för en "failure" som jag.
Att vara dålig är väl något jag har haft med mig sen liten. Kommer inte ihåg att jag någonsin varit speciellt bra på något. Prata med folk är jag väl hyffsad på, men endast är det för snabbt, för mycket, för dålig grammatik eller för svengelskt. Det hittas alltid fel.
Alltid är det någon som ska komma och påpeka dom där små felen i allt jag gör. Mina vänner, min familj, folk runt omkring mig. Som om folk med flit vill trycka ner mig och få mig att känna mig liten och obetydlig med ingen framtid. Folk tänker inte på det som något negativt just när dom gör det, utan gör det mer som "uppmuntran", "vi vill bara ditt bästa" eller "lite tips/hjälp".
Men vet ni vad? Jag är trött på all hjälp. Jag fyller 16 nästa vecka och även fast jag är yngst i nästan alla mina vänskaps och familje kretsar så måste folk sluta bete sig som om jag ständigt inte vet vad jag håller på med, som om jag inte är bra nog på saker själv utan ständigt behöver påminnas och hjälpas.
Folk måste backa undan. Sluta kommentera att jag inte gör läxorna, sluta säga att jag måste ha mer tålamod, sluta säga till mig att prata mindre eller använda bättre grammatik och hålla mig till ett språk. Sluta säga att jag ska lugna ner mig eller säga att jag borde tänka mig för mer.
Jag är i en ålder då, som jag känner, borde vara tidpunkten då jag får friheten att utforska och lära mig om livet. Men ständigt är det folk som håller fast mig och ständigt kommer med jobbiga kommentarer om vad jag får och inte får göra.
Släpp mig fri för fan och låt mig få friheten att lära känna mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggarkiv
-
▼
2012
(507)
-
▼
augusti
(54)
- Stockholm
- Onsdawg
- Stockholm, Gaga and Lorenzo
- Då allt går fel
- Flygplan och lifesavers
- Stripes
- Happy days
- Har nu kört för första gången ever!
- Standing in the hall of fame
- Gangster 96
- Sko fredag!
- Förvirrad unge
- Första dagen
- Alltid är det något
- Min sommar!
- Gradient nails-Step by Step
- Neon gradient nails
- Sjukt galet awesome bra
- Nästan värdelöst
- Min käraste ägodel
- Det kanske går bra ändå...
- Tjosan! Hoppas att alla har det bättre än mig och ...
- Ett liv i flip-flops
- Man är ganska liten egentligen
- Sommaren är unik
- Sen spåra det ur...
- Braceface och naglar
- Musik från U.S.A
- Sånt som är vackert...
- Blev glad igen
- Då var det dags för IB...
- Skavsår
- Vill vara frisk nu
- Lame
- Min söndag
- Sjukt rolig filmscen
- Orkar inteee
- Sjuk
- Sweet 16
- Känner mig som ett litet barn...
- Onsdag
- Bday dad
- Segis
- Airplane
- Strange clouds
- Big day!
- Labrinth
- Igår bjöds det på Kapten Röd, Maskinen och Rebe...
- Hamnfest
- Veckor kvar
- Filmtime
- Kväll
- Släpp mig fri
-
▼
augusti
(54)
Men Gumman då....
SvaraRaderaDet kommer, det där du upplever är också en del av livet, och att du just upplever det, betyder att du är på väg, att bli fri alltså :)
Kram på dig!
Jag hoppas verkligen det och det får gärna gå snabbt!
RaderaKram!